Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
"Hej. Jag är sjukskriven efter en diskbråcksoperation. Jag har långvarig smärta sedan flera år och har behövt ta starka mediciner för att klara att jobba. Nu mår jag jättedåligt, klarar ingen fysisk kontakt. Min smärta har inte blivit direkt bättre efter operation men det är för tidigt att säga något än 5 veckor sedan operation. Har mer eller mindre ångest hela tiden och känner att jag och min man kommer längre ifrån varandra för varje dag som går. Vet inte var jag ska börja för att tackla detta?"
Läs även: Hur ska jag orka ta mig vidare?
Hej och tack för din fråga.
Att leva med långvarig smärta innebär i regel stor kronisk påfrestning inte bara fysisk utan även, och kanske ännu mer, en psykisk sådan. Även om kunskapen om smärta och smärtbehandling har utvecklats i modern tid förblir dessvärre smärta ett stort problem för många människor. Enligt statistiken lider upp till nio procent av befolkningen av långvarig smärta. Och smärtproblematiken ligger bakom en stor andel av (långtids)sjukskrivningar.
Du beskriver ett diskbråck som orsaken till din långvariga smärta. En smärta som inte blivit bättre efter en operation, åtminstone inte i skrivande stund. Långvarig smärta leder ofta till sekundära problem som sömnsvårighet, orkeslöshet, spändhet, nedstämdhet och depression. Dessutom kan smärta upplevas som ännu mer outhärdlig om man har utvecklat en depression. Alltså en ond cirkel uppstår, vilket i sin tur inte så sällan leder till fler problem som kan beröra det relationella och det sociala livet. Det är inte ovanligt att en person med långvarig smärta och en depressiv pålagring undviker olika aktiviteter till och med de aktiviteter som en gång i tiden har upplevts som roliga och givande. Man drar sig undan sociala aktiviteter och som följd av undvikandet kan relationer av olika slag komma i kläm. Konsekvenserna av undvikandet innebär ofta mer faktisk isolering och en djupare känsla av ensamhet. Smärtan ”växer sig” starkare och starkare och med den även depressionen och ångesten och tillsammans tar de över mer och mer av livsutrymmet medan livet krymper och blir torftigare.
Självtest: Testa din psykiska hälsa
Mitt intryck av din korta beskrivning är att din långvariga smärta håller på att leda dig i riktningen mot det ovan beskriva scenariot. Du beskriver ångesten och relationssvårigheten, att du och din man har börjat komma längre och längre ifrån varandra. Du beskriver ångest och vilsenhet och sorg. En sorglig historia håller faktiskt på att växa fram. Det går att förstå hur du har det och du har det faktiskt mycket svårt!
Som det nämndes tidigare är det fortfarande långt ifrån att kunna hjälpa alla människor som drabbas av långvarig smärta trots att vetenskapen om medicinsk kirurgisk smärtbehandling är idag större än någonsin. Men det är inte hela historien. Jämte den medicinska behandlingen har forskning nämligen visat att smärtbehandling har många psykologiska aspekter. Även om psykologisk smärtbehandling inte direkt fokuserar på själva den fysiska smärtan hjälper den människor att förhålla sig till smärta på ett mer flexibelt och konstruktivt sätt. Dessutom visar psykologisk behandling vägen ur sekundära problem till smärtan så som depression, ångest och relationsproblem etc.
Läs även: Två olika KBT behandlingar lika effektiva mot fibromyalgi
Som det nämndes ovan blir konsekvenserna av långvarig smärta ett torftigare liv, ett liv som med tiden krymper och tappar livskraft allt mer och där livsbejakande aktiviteter blir färre eller avstannar totalt medan undvikande och passivitet tar över mer och mer. Att förhålla sig till smärtan handlar i så fall att vända på ekvationen och ge livet åter mer utrymme. Det handlar om att stanna upp och fråga sig vad som är viktigt och vad man värdesätter i livet, vad man vill att ens liv i slutändan ska handla om. Det är lika viktigt att skilja mellan det som inte går att kontrollera t ex smärta, känslor av ångest och nedstämdhet och det som går att påverka t ex att sträva att vårda, ta hand om och utveckla goda relationer. Detta särskiljande är extra viktigt.
Jag föreslår att du för att börja med gör en kartläggning enligt ovan. Kartläggningen ska handla om att ta fram din personliga livskarta, din värderade rikting, och titta på de saker som under ditt liv har gett dig en känsla av meningsfullhet, fullkomlighet och engagemang. Din personliga värdekarta är som en fyr i havet eller ledstjärna på himlen, som hjälper dig att orientera dig i livet, främst i stunder präglade av smärta och färgade av hopplöshet och uppgivenhet. När smärtan och dess följeslagare som depression och ångest tar över i ens liv kan livet då i allt större utsträckning handla om försök att bli av med smärtan och kontrollera den. Man fokuserar även intensivt på försök att jämte smärtan bli av med ens dåliga mående medan allt annat som en gång tiden gjorde livet meningsfullt riskerar att marginaliseras mer och mer.
Här kan du få mer råd kring din värderade riktning: Minska stress och ångest med hjälp av din värderade riktning
Jag föreslår att du gör en bedömning av hur din smärta har fått dig att minska ditt engagemang i det som du innerst inne och enligt din personliga karta alltid har värdesatt. Och slutligen föreslår jag att du mobiliserar din villighet att åter sträva för att förverkliga dina värderingar. Detta genom konkreta handlingar. Det blir förhoppningsvis din nya livsfilosofi det vill säga att leva ett meningsfullt liv istället för att i första hand strida för att besegra smärta. Konkreta handlingar inspirerade av din innersta röst efter ett livslevande liv kan i längden göra smärtan mer tolerabel och hjälpa dig att ta dig ur depression. Din villighet att sträva mot ett meningsgivande liv ger förhoppningsvis dig makten över ditt liv igen.
Avslutningsvis vill jag varmt rekommendera följande bok: ”Att leva med smärta” av psykologen Rikard Wiksell.
Lycka till.
Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Läsarfråga: Jag tillåter mig aldrig att unna mig något extra, köper alltid det billigaste fast jag har pengar. Till andra köper jag gärna presenter. Jag kör en gammal bil, gör billigaste renoveringarna i huset, inget extra med mera. Om jag någon gång köpt något extra så ber jag ofta om ursäkt för det. Efter många års högskolestudier (på äldre dar) har jag ett bra jobb men jag kan inte ta in att det är så, ”inte kan jag ha det jobbet”! Så fort utbildningen var klar fick jag problem med ryggen och nu utmattningssyndrom och sjukskrivning. Jag undrar om det hör ihop med att jag inte kan tillåta mig att faktiskt vara nöjd över min utbildning, att kroppen ser till att jag inte kan jobba? Likaså nu under lång sjukskrivning så kan jag inte acceptera det och göra det bästa av det utan jag tänker ständiga katastroftankar. Vad kan detta bero på? Finns det något att göra?
Läsarfråga: "Min sambo ljuger ofta om helt onödiga saker och struntar i att betala räkningar och ljuger sedan om det vilket får mig att känna mig så stressad att jag gråter hela nätterna och får hjärtklappningar. Han vet att jag förlorat mitt hem tidigare pga liknande händelser och hur det traumatiserat mig men väljer ändå att göra så här gång på gång vilket kan sätta mig och barnen på gatan. Han ger mig dåligt samvete genom att säga saker som ”ska du lämna mig i en 3a?”. Jag mår jättedåligt och det känns som han slår sönder mig psykiskt. Är detta psykisk misshandel?”
