Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
”Hej! Jag har en fråga hur jag ska orka vidare, när jag känner att jag egentligen inte har kraft göra det. Senaste åren har varit flera trauman och livskris. Detta har inneburit för min del att vara tillgänglig för andra, släcka eld på olika håll, samtidigt som jag ett ansvarsfullt och krävande arbete att ta hand om. Ofta är känslan att nu orkar jag inte mer och rädslan över nya bekymmer och katastrof oroar och tar energi. Jag är medveten att fysisk aktivitet och att ta hand om sig själv är viktigt. Trots detta faller jag oftare och oftare i ett läge jag inte ens orkar ta mig ut. De absolut måsten är det som tar tiden och energin som ännu finns kvar! Tacksam för tips!”
Självtest: Testa din psykiska hälsa
Hej och tack för frågan.
Du beskriver dina dilemman du brottas med i ganska korta ordalag. Jag svarar oundvikligen utifrån mina spekulationer och gör antaganden.
Mitt första antagande är att du under senaste åren har ansträngt dig till det yttersta, sannolikt både fysiskt och psykiskt. Det har inträffat så många stressande händelser i ditt och dina närståendes liv som du behövt att ta hand om att du inte fått något utrymme till återhämtning. Å ena sidan är det mänskligt och naturligt att känna sig helt slutkörd och utmattad efter långvariga ansträngningar på flera fronter som du antyder. Då är det viktigt, precis som du själv beskriver, att ge sig själv den tid som behövs för återhämtning. Det är vidare viktigt att möta sig själv med ömhet och omtanke, se till att bas-strukturen i vardagen fungerar (mat, motion och vila), ta vara på sitt förhoppningsvis stödjande sociala nätverk, ta pauser av olika slag, delegera, omprioritera, be om hjälp etc. Alltså stresshanteringsstrategier i vida bemärkelsen.
Å andra sidan kan svårigheter som man upplever bli så långvariga att det leder till större lidande och påverkar livsföringen till den grad att man upplever en funktionsförsämring eller befarar en risk för den. Till exempel när ett mönster uppstår som ”att oftare och oftare falla ner och inte orka ta sig ur”. Då behövs kanske hjälp till djupare analys av omständigheter och reaktioner på omständigheter som skapar mönstret. Det kan till och med behövas hjälp i professionellt format.
Jag avstår att i nuläget att spekulera i termer av diagnoser som utmattningssyndrom och depressioner, vilka har likheter med den bristande ork och motivation och den oro inför framtida bekymmer som du beskriver och som kan vara konsekvenser av långvariga motgångar och svårigheter i livet.
Istället undrar jag följande: Vad är det för dig detta att ”orka vidare”? Hur ska livet i så fall se ut då och därtill konsekvenserna? Och hur ska livet se ut om du började levda ett liv som du egentligen skulle vilja leva? Hur ser skillnaden ut MELLAN om du orkade vidare som du alltid gjort och om du istället levde ett liv som du värdesätter utifrån dig själv och dina värden? Vilka känslor och tankar kommer upp när du reflekterar över dessa frågor? Och hur brukar du hantera dessa tankar och känslor när du ställer dessa frågor till dig själv, vilket jag antar att du förmodligen har gjort tidigare. Utifrån de ovan ställda frågorna undrar jag vad som du behöver acceptera i ditt liv, både vad gäller faktiska förhållanden och även de tankar och känslor som dessa förhållanden väcker hos dig? Vad går att förändra? Och undrar vidare om du har svårt att genomföra dessa förändringar för de tankar och känslor som dyker upp hos dig? Och hur ser balansen ut mellan det som behöver accepteras och det som går att förändra? Vilka områden i ditt liv har du försummat i och med att denna balans har gått förlorad? Hur såg det ut om alla dessa ”absoluta måsten” fick ett något modifierat bemötande av dig? Ett bemötande som stämde mer överens med det liv som du skulle vilja leva utifrån dina egna livsvärden.
Jag förstår att jag ställer mer frågor istället för att ge dig några raka svar. Men jag antar åter att dessa frågor kan hjälpa dig att reflektera vidare och kan utgöra inkörsporten till den hjälp som du eftersöker. Viss professionell hjälp kan ibland behövas för att göra hela jobbet.
Lycka till och ta hand om dig.
Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Läsarfråga: Jag tillåter mig aldrig att unna mig något extra, köper alltid det billigaste fast jag har pengar. Till andra köper jag gärna presenter. Jag kör en gammal bil, gör billigaste renoveringarna i huset, inget extra med mera. Om jag någon gång köpt något extra så ber jag ofta om ursäkt för det. Efter många års högskolestudier (på äldre dar) har jag ett bra jobb men jag kan inte ta in att det är så, ”inte kan jag ha det jobbet”! Så fort utbildningen var klar fick jag problem med ryggen och nu utmattningssyndrom och sjukskrivning. Jag undrar om det hör ihop med att jag inte kan tillåta mig att faktiskt vara nöjd över min utbildning, att kroppen ser till att jag inte kan jobba? Likaså nu under lång sjukskrivning så kan jag inte acceptera det och göra det bästa av det utan jag tänker ständiga katastroftankar. Vad kan detta bero på? Finns det något att göra?
Läsarfråga: "Min sambo ljuger ofta om helt onödiga saker och struntar i att betala räkningar och ljuger sedan om det vilket får mig att känna mig så stressad att jag gråter hela nätterna och får hjärtklappningar. Han vet att jag förlorat mitt hem tidigare pga liknande händelser och hur det traumatiserat mig men väljer ändå att göra så här gång på gång vilket kan sätta mig och barnen på gatan. Han ger mig dåligt samvete genom att säga saker som ”ska du lämna mig i en 3a?”. Jag mår jättedåligt och det känns som han slår sönder mig psykiskt. Är detta psykisk misshandel?”
