Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
"Hej! Efter att ha varit försvunnen flera veckor påträffades min yngre bror död. Eftersom han strax innan försvinnandet hade gjort ett självmordsförsök så är det troligt att detta lyckades denna gång. (Han släpptes efter några timmar ut från den psykakut som han hade anlänt i ambulans till.) Under tiden som han var förvunnen har oron varit stor men hoppet är tydligen det sista som överger en. Jag befann mig i ett tillstånd som pendlade mellan överspändhet och lite mera lugn, som om naturen i mig ville spara på krafterna. Efter att han påträffats kände jag en slags apatisk känsla av overklighet. Sorg är förstås ständigt närvarande, ilskan som jag kände i början är helt borta. Förberedelserna inför begravningen gör dock att jag inte kan fly från den ofattbara insikten att jag aldrig ska få träffa min kära bror igen. Ju närmare den kommer känner jag att jag måste konfronteras med den ohyggliga verkligheten. Hur kan jag förbereda mig på att se allt i vitögat?"
Hej!
Tack för din fråga. Jag kände mig verkligen träffat av att läsa din berättelse. Du skriver kort och koncis och med insikt.
Det är ett mycket smärtsamt händelseförlopp som du beskriver med dina ord, smärtan sipprar ut ur varje ord och varje mening. Det är alltid ett mycket omvälvande trauma när en så nära anhörig som ett syskon tar livet av sig. De efterlevande brukar i regel drabbas av en chock och småningom av en tsunami av smärtsamma känslor bland annat sorg och förtvivlan etc. Du beskriver även en stor rädsla och en stark oro under de veckor som han var försvunnen innan han påträffades död. Alla dessa känslor överväldigar det mänskliga psyket till den grad att man automatiskt avskärmar sig från den smärtsamma verkligheten för att kunna överleva. Allt kan då kännas overkligt precis som du beskriver.
Din beskrivning antyder även en intellektuell insikt om att den overkliga händelsen känslorna till trots har inträffat på ett brutalt sätt även om du för närvarande inte har förmågan att ta in verkligheten och bearbeta dessa känslor.
Hur ska du då kunna gå vidare? Att acceptera förlusten och sörja är den väg som människor i tusentals år har trampat på när nära och kära har gått ur världen. Sorgen brukar delas in i olika faser:
Och sorgen är en process som brukar ta tid och varje sorg är unik. Intuitivt drivs man dock till att stänga av och fly, vilket inte hjälper i det långa loppet. Sorgen kan väcka rädsla och impuls till undvikande. Konfrontation med den smärtsamma verkligheten däremot gör den i längden mer tolerabel om du mobiliserar ditt sociala nätverk. Att sörja tillsammans med andra, till exempel med övriga familjen, kan göra det lättare att bära sorgens tunga börda. Att prata med någon om det inträffade och dess olika aspekter är också ett sätt att närma sig sorgen och smälta den. Det kan vara en medmänniska, en god vän, en diakon eller en professionell hjälpare som psykolog eller psykoterapeut.
Läs även: Förstå och hantera din sorg genom att prata om den
En del av acceptansen kan handla om det faktum att han valde att gå vägen mot självmord även om hans val kan te sig obegripligt för dig och de andra efterlevande bland annat för att det har tillfogat er en enorm smärta och förtvivlan. Acceptansen är en del av sorgeprocessen. Om du känner att du behöver mer stöd kan du överväga att ta kontakt med Riksförbundet för Suicid-Prevention och Efterlevandes Stöd som ger stöd till människor som förlorat en närstående i självmord.
Under den tid som du sörjer behöver du ta hand om dig själv. Fortsätt med dina dagliga rutiner men sänk kraven på dig själv då du känner dig trött och utmattad. Se till att du sover bra och har en fungerande vardag för övrigt. Ge dig själv, och sorgen, tid.
Ta hand om dig.
Läs även:
I skuggan av ett självmord, del 1
Hur kan man hjälpa en person med självmordstankar (del 2)
Hur går man vidare efter en anhörigs självmord (del 3)
Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Läsarfråga: Jag tillåter mig aldrig att unna mig något extra, köper alltid det billigaste fast jag har pengar. Till andra köper jag gärna presenter. Jag kör en gammal bil, gör billigaste renoveringarna i huset, inget extra med mera. Om jag någon gång köpt något extra så ber jag ofta om ursäkt för det. Efter många års högskolestudier (på äldre dar) har jag ett bra jobb men jag kan inte ta in att det är så, ”inte kan jag ha det jobbet”! Så fort utbildningen var klar fick jag problem med ryggen och nu utmattningssyndrom och sjukskrivning. Jag undrar om det hör ihop med att jag inte kan tillåta mig att faktiskt vara nöjd över min utbildning, att kroppen ser till att jag inte kan jobba? Likaså nu under lång sjukskrivning så kan jag inte acceptera det och göra det bästa av det utan jag tänker ständiga katastroftankar. Vad kan detta bero på? Finns det något att göra?
Läsarfråga: "Min sambo ljuger ofta om helt onödiga saker och struntar i att betala räkningar och ljuger sedan om det vilket får mig att känna mig så stressad att jag gråter hela nätterna och får hjärtklappningar. Han vet att jag förlorat mitt hem tidigare pga liknande händelser och hur det traumatiserat mig men väljer ändå att göra så här gång på gång vilket kan sätta mig och barnen på gatan. Han ger mig dåligt samvete genom att säga saker som ”ska du lämna mig i en 3a?”. Jag mår jättedåligt och det känns som han slår sönder mig psykiskt. Är detta psykisk misshandel?”
