I denna tredje och sista del kring självmord belyser vi hur man kan orka ta sig vidare och finna mening och livsglädje igen efter att en nära anhörig har tagit sitt liv.
Det är alltid ett mycket omvälvande trauma när en nära anhörig tar livet av sig. De efterlevande brukar i regel drabbas av en chock och småningom av en tsunami av smärtsamma känslor bl a sorg och förtvivlan etc. Alla dessa känslor överväldigar det mänskliga psyket till den grad att man automatiskt avskärmar sig från den smärtsamma verkligheten för att kunna överleva. Allt kan då kännas overkligt. Oftast finns en intellektuell insikt om att den overkliga händelsen, känslorna till trots, har inträffat på ett brutalt sätt även om den efterlevande inte har förmågan att ta in verkligheten och bearbeta dessa känslor.
Hur går man vidare? Att acceptera förlusten och sörja är den väg som människor i tusentals år har trampat på när nära och kära har gått ur världen. Sorgen brukar delas in i olika faser. Den första fasen är chockfasen där man förnekar verkligheten och har svårt att ta in informationen. Andra fasen, reaktionsfasen, kommer sedan med starka känslostormar som ledsenhet, tårar och ilska och kan blandas med känslor av tomhet och apati. Sedan kommer den tredje fasen, bearbetningsfasen, där man accepterar verkligheten och förlusten och inne i den fjärde och sista fasen blickar man framåt igen, en s k nyorientering, man lever vidare och sorgen blir en integrerad del av ens historia.
Läs också: I skuggan av ett självmord (DEL 1)
Man ska sörja. Och sorgen är en process som brukar ta tid och varje sorg är unik. Intuitivt drivs man dock till att stänga av och fly, vilket inte hjälper i det långa loppet. Sorgen kan väcka rädsla och impuls till undvikande. Konfrontation med den smärtsamma verkligheten däremot gör den i längden mer tolerabel om man mobiliserar sitt sociala nätverk. Att sörja tillsammans med andra, t ex övriga familjen, kan göra det lättare att bära sorgens tunga börda. Att prata med någon om det inträffade och dess olika aspekter är också ett sätt att närma sig sorgen och smälta den. Det kan vara en medmänniska t ex en god vän, en diakon eller en professionell hjälpare som psykolog eller psykoterapeut.
En del av acceptansen kan handla om det faktum att den man förlorat valt att begå självmord, även om valet kan te sig obegripligt för de efterlevande, bl a för att det har tillfogat en enorm smärta och förtvivlan. Acceptansen är en del av sorgeprocessen. Om man behöver mer stöd kan man överväga att ta kontakt med Riksförbundet för Suicid-Prevention och Efterlevandes Stöd som ger stöd till människor som förlorat en närstående i självmord.
Under den tid som man sörjer behöver man ta hand om sig själv. Viktigt är att fortsätta med dagliga rutiner men att sänka kraven på sig själv om man känner sig trött och utmattad. Se till att sova bra och ha en fungerande vardag för övrigt. Man behöver ge sig själv, och sorgen, tid.
Läs också: Hur kan man hjälpa en person med självmordstankar? (DEL 2)
I del I: Varför grubblar vi? undersökte vi grubblandets funktion och vad som vidmakthåller det. Vi kom överraskande nog fram till att det är det vi gör för att lugna oss, de tröstande tankarna, som faktiskt gör så att grubblandet fortsätter. Så hur ska man då bära sig åt, om det inte går att bli av med orostankar genom att försöka argumentera med eller släta över dem?
Vem som helst kan drabbas av att inte kunna låta bli att grubbla över saker det egentligen inte går att göra något åt. Ofta ältar vi i situationer som innehåller osäkerhet, tvivel eller beslut och vi försöker lösa både lösliga och olösliga problem med hjälp av tanken.
Den 10 september är det Internationella suicidpreventiva dagen. En dag som International Association for Suicide Prevention (IASP) tillsammans med Världshälsoorganisationen (WHO) införde 2003 för att uppmärksamma arbetet med att förhindra självmord.
