Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
"Hej! Jag har i perioder sedan tidig barndom lidit av påträngande, återkommande och plågsamma tankar. Ibland leder det till tvångshandlingar men upplever tankarna som ett betydligt större problem än själva tvångshandlingarna. Har nu lidit av en och samma tanke i snart elva års tid. Det verkar inte kunna gå över utan snarare känns det som att det blivit värre. Jag känner mig även stressad av valet av yrke eftersom jag inte vet vad jag vill och orkar med på lång sikt. Har även svårt för oregelbundna arbetstider pga problem med sömn och dygnsrytm. Har oregelbundna tider i nuvarande yrke. Har en NPF- diagnos (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning) som jag inte känner stämmer och ingen i min närhet tycker heller att jag har någon funktionsnedsättning. Är osäker på om jag förtjänar hjälp eller om jag bara är lat och/eller inte passar in i samhället. Det skulle vara skönt att få gå och prata med någon om dessa saker men är rädd att det kommer att göra det värre. Jag vill inte heller belasta vården i onödan."
Hej!
Du beskriver att du har tampats med dina problem sedan tidig ålder. Att tvångstankar och även tvångshandlingar funnits med dig länge och du beskriver att det snarast förvärrats på senare tid. Det låter som du är väl medveten om situationen och kan ringa in vad som är mest besvärande. Du sätter även ord på tydliga stressorer, alltså omständigheter som försvårar eller förvärrar tillvaron. Du nämner att du våndas över ditt yrkesval, eftersom du är osäker på din kapacitet på längre sikt. Detta hänger samman med din erfarenhet av att inte trivas med oregelbundna arbetstider och dess påverkan på sömn och dygnsrytm. Det låter som ett pussel med många bitar som du försöker lägga för att få klarhet över hur du ska gå vidare och få bättre balans i livet.
Tvångstankar och tvångshandlingar kan hänga ihop med flera typer av psykiska tillstånd. Särskilt framträdande är det förstås vid tvångssyndrom. Man kan då tala om fyra typer av tvångsbeteenden: ältande/tvångstankar, tvångshandlingar (yttre beteenden), undvikanden och att få och söka återförsäkringar. Påträngande tankar, tvångstankar eller ältande känner många igen i någon utsträckning. Vid tvångssyndrom är tankarna emellertid mer plågsamma och långvariga. Ett av kriterierna för diagnosen tvångssyndrom är att man är medveten om att problemet är en produkt av den egna hjärnan. Detta gör att många skäms och drar sig för att prata om sin situation. Då står man kanske ensam att försöka hantera problemet med ännu mer ältande. Det vanligaste sättet i det läget att försöka lugna sig är att tänka tröstande tankar. Det utspelar sig en sorts inre tennismatch mellan orostankar och tröstande tankar. En mer konstruktiv strategi är att träna på att upphöra med de tröstande tankarna, vilket kan vara mycket svårt. Med tanke på att du har haft problem du beskriver under så lång tid och beskriver att de förvärrats, är det att rekommendera att du söker hjälp.
Du nämner en NPF-diagnos som du inte känner igen dig i (och inte omgivningen heller, skriver du). Jag funderar över hur det kan tänkas påverka situationen? Får diagnosen dig att tvivla på din förmåga eller att tolka dina motgångar och svårigheter utifrån den? Kan det handla om en erfarenhet av att inte bli förstådd eller väl bemött av vården? Det kan ju rimligen inverka på din oro kring att uppfattas som att ”bara vara lat” eller inte passa in i samhället. Det är inte ovanligt att gå i funderingar kring att inte vara förtjänt av hjälp eller oro att ligga vården till last – andra har säkert större behov osv. Men om det också kombineras med en erfarenhet av att inte ha blivit hörd eller väl bemött är det logiskt om sådana tvivel ökar.
Du uttrycker även en annan vanlig ambivalens, nämligen en längtan efter att få prata med någon men rädsla över att det ska göra saken värre. Det är en vanlig uppfattning som delvis kanske kan hänga ihop med vår tystlåtna kultur där en ”bra karl reder sig själv”. Eller helt enkelt att om jag inte pratar om det, är det lättare att tänka att det inte finns. När du nu tagit det här modiga steget att ta dig själv på så stort allvar att du formulerat dig kring dina svårigheter är det min varmaste rekommendation att du även ger dig själv chansen att prova en samtalskontakt.
Lycka till och ta hand om dig.
Mer läsning: Hur ska jag göra för att våga prata med psykolog?
Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Läsarfråga: Jag tillåter mig aldrig att unna mig något extra, köper alltid det billigaste fast jag har pengar. Till andra köper jag gärna presenter. Jag kör en gammal bil, gör billigaste renoveringarna i huset, inget extra med mera. Om jag någon gång köpt något extra så ber jag ofta om ursäkt för det. Efter många års högskolestudier (på äldre dar) har jag ett bra jobb men jag kan inte ta in att det är så, ”inte kan jag ha det jobbet”! Så fort utbildningen var klar fick jag problem med ryggen och nu utmattningssyndrom och sjukskrivning. Jag undrar om det hör ihop med att jag inte kan tillåta mig att faktiskt vara nöjd över min utbildning, att kroppen ser till att jag inte kan jobba? Likaså nu under lång sjukskrivning så kan jag inte acceptera det och göra det bästa av det utan jag tänker ständiga katastroftankar. Vad kan detta bero på? Finns det något att göra?
Läsarfråga: "Min sambo ljuger ofta om helt onödiga saker och struntar i att betala räkningar och ljuger sedan om det vilket får mig att känna mig så stressad att jag gråter hela nätterna och får hjärtklappningar. Han vet att jag förlorat mitt hem tidigare pga liknande händelser och hur det traumatiserat mig men väljer ändå att göra så här gång på gång vilket kan sätta mig och barnen på gatan. Han ger mig dåligt samvete genom att säga saker som ”ska du lämna mig i en 3a?”. Jag mår jättedåligt och det känns som han slår sönder mig psykiskt. Är detta psykisk misshandel?”
