Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
”Hej! Har nyligen gjort det värsta jag kan tänka mej mot mitt vuxna barn, som höll sitt 2-åriga barn (mitt barnbarn) i famnen. Jag hade ett viktigt samtal pågående i mobilen o blev superstressad av att barnbarnet skrek så högt. Då knöt jag näven o slog mot dotterns arm (inte så att blåmärken uppstod, men tillräckligt hårt för att få henne ur min närhet). Kan knappt minnas kaoset som uppstod. Vad händer med mej?”
Mer läsning: När ilskan tar över
Hej och tack för din fråga!
Vi kan inte svara på exakt vad som hände med dig – men vi kan gissa. Kan det ha varit så att du var väldigt stressad i den aktuella situationen, och kanske även i livet i stort vid den tidpunkten? Hur livet såg ut för dig just då vet bara du, men du hade ett viktigt samtal, och distraherades av barnskrik som ju kan ha en väldigt stressande effekt på oss. Såklart är det inte ok att slå till någon, men – stress kan få oss att agera på sätt som ibland överraskar eller till och med chockerar oss själva. De flesta kan relatera till att de i en stressad situation blivit och låtit mer irriterade eller arga än de vill eller det egentligen finns anledning till. Det är som att det ”tippar över”, vi får svårt att hantera oss själva och situationen.
Vårt stressystem är inte så uppdaterat till den tid och det samhälle vi lever i. Det fungerar fortfarande som på stenåldern, det vill säga gör oss redo för att slåss mot eller fly från en fiende. Det handlar mycket om att göra kroppen redo för en fysisk topp-prestation för att klara livhanken, medan bland annat tänkandet prioriteras ner. Man kan alltså säga att vi blir bättre på att slåss men sämre på att tänka när stressystemet slås på. Med tanke på de hot och stressande saker/situationer vi möter idag skulle det kanske vara mer funktionellt med andra mekanismer, som att andas lugnare, slappna av och tänka bättre. Men så är det inte.
Självtest - Gör ett stresstest
Du skriver att du knappt minns kaoset som uppstod. Impulsiva handlingar som den du beskriver kan uppstå när vi känner oss så stressade att vi inte upplever oss ha några andra alternativ i situationen. Det är som att vi reagerar med mer “primitiva delar” av oss själva. Vilka andra lösningar fanns det som du inte såg i den stunden? Kanske be dottern gå i väg med barnbarnet, eller själv gå undan eller säga att du ringer personen i telefonen senare? För att “se” dessa lösningar i stunden är det viktigt att vi inte är för stressade och pressade. Alla kan gå över sina personliga gränser om vi är tillräckligt stressade, hotade eller rädda. Kanske var det så att du hade en hög stressnivå redan innan samtalet? Hur kan du nästa gång känna igen signalerna på stress i kroppen tidigare och lugna ner dig själv?
Hur man agerar i exempelvis en stressande situation kan också påverkas av våra tidigare erfarenheter. Vad har varit effektivt tidigare i vårt liv? Hur hanterade våra föräldrar eller andra viktiga vuxna situationer där de var stressade eller pressade? Har du själv blivit utsatt fysiskt någon gång? Det behöver inte vara så att impulsivt beteende är “nedärvt” eller inlärt, men ibland kan vi ta efter beteenden som finns i vår erfarenhetsbank eller har varit effektivt någon gång i livet.
Det låter inte som att du annars haft problem med att bli fysiskt aggressiv, däremot funderar jag på om det skulle vara hjälpsamt för dig att se över din stress? Du kan också försöka vara observant på ”tidiga signaler” på stigande stress och irritation så du kan påverka situationen t.ex. genom att gå undan innan det ”kokar i huvudet” och kokar över? Nu behöver det inte bli just så här fler gånger, men jag förstår att den situation du beskriver skrämde och chockerade både dig och dem runt dig.
Ta hand om dig!
Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Läsarfråga: Jag tillåter mig aldrig att unna mig något extra, köper alltid det billigaste fast jag har pengar. Till andra köper jag gärna presenter. Jag kör en gammal bil, gör billigaste renoveringarna i huset, inget extra med mera. Om jag någon gång köpt något extra så ber jag ofta om ursäkt för det. Efter många års högskolestudier (på äldre dar) har jag ett bra jobb men jag kan inte ta in att det är så, ”inte kan jag ha det jobbet”! Så fort utbildningen var klar fick jag problem med ryggen och nu utmattningssyndrom och sjukskrivning. Jag undrar om det hör ihop med att jag inte kan tillåta mig att faktiskt vara nöjd över min utbildning, att kroppen ser till att jag inte kan jobba? Likaså nu under lång sjukskrivning så kan jag inte acceptera det och göra det bästa av det utan jag tänker ständiga katastroftankar. Vad kan detta bero på? Finns det något att göra?
Läsarfråga: "Min sambo ljuger ofta om helt onödiga saker och struntar i att betala räkningar och ljuger sedan om det vilket får mig att känna mig så stressad att jag gråter hela nätterna och får hjärtklappningar. Han vet att jag förlorat mitt hem tidigare pga liknande händelser och hur det traumatiserat mig men väljer ändå att göra så här gång på gång vilket kan sätta mig och barnen på gatan. Han ger mig dåligt samvete genom att säga saker som ”ska du lämna mig i en 3a?”. Jag mår jättedåligt och det känns som han slår sönder mig psykiskt. Är detta psykisk misshandel?”
