Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
"Varför blir man lätt arg för ingenting?"
Tack för din fråga!
Ilska är en av våra medfödda grundkänslor. Man kan alltså säga att det är meningen att vi ska kunna bli arga, precis som det är meningen att vi ska kunna bli t.ex. glada, ledsna och rädda. Känslor ger oss information om situationer och om att vi kan behöva agera. Ilska kan t.ex. dyka upp för att vi känner oss hotade, kränkta, attackerade eller orättvist behandlade.
Den kan vara till hjälp för att skydda oss, få till en förändring eller lösa ett problem. Dock är det inte alltid hjälpsamt för oss att låta känslan styra vad vi gör. Ibland behöver vi försöka stå ut med att ha den utan att den leder till handling, eller tills vi hinner tänka efter och komma fram till hur vi ska agera så det blir så bra som möjligt.
Att bli arg är alltså naturligt och normalt. Däremot är det inte alltid så lätt att hantera ilskan vilket kan ställa till det. En del av oss har svårt att stå ut med att känna ilska, eller visa den. Kanske har man ”lärt sig” att ilska inte är okej, t.ex. utifrån hur man blivit bemött när man varit arg. Det kan också vara att man har svårt att agera på ett bra sätt när man blir arg. Det kanske ”kokar över” så man säger eller gör saker man ångrar efteråt och som sårar eller skrämmer andra. Hur man mår och tar hand om sig generellt kan också påverka hur man hanterar ilska.
Nu vet jag inget närmare kring vad som ligger bakom din fråga, ”varför blir man lätt arg för ingenting”. Det kan finnas olika svar på det, beroende på den enskilda personen och dennas situation. Det kan t.ex. vara att man reagerar starkare för att man av någon anledning är ”extra känslig” för en viss typ av situation, kanske utifrån sin bakgrund eller för att man varit med om liknande många gånger. Det kan också vara att man har en ”lättväckt ilska” generellt, eller har svårt att hantera den på ett konstruktivt sätt. Det kan man dock träna på. Det handlar då t.ex. om att lära sig känna igen varningssignaler på att ilskan är på väg samt hitta strategier för att ”bromsa” och lugna sig. Som med mycket annat kan det dock ta tid att öva in ett nytt sätt att agera, men tålamod och träning brukar ge resultat. Det kan även vara hjälpsamt att se över livet i stort - det kanske finns andra saker att också jobba med avseende hur man mår och har det, för att öka marginaler och minska risken för att det ”kokar över”.
Jag vet inte om detta blev ett svar på din fråga eftersom jag inte vet detaljer kring och bakgrund till den. Om du upplever att din egen ilska (eller ilskehantering) ställer till det för dig kan det vara till hjälp att boka tid hos en psykolog eller psykoterapeut för att prata närmare kring strategier som kan passa just dig för att komma vidare.
Ta hand om dig!
Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Läsarfråga: Jag tillåter mig aldrig att unna mig något extra, köper alltid det billigaste fast jag har pengar. Till andra köper jag gärna presenter. Jag kör en gammal bil, gör billigaste renoveringarna i huset, inget extra med mera. Om jag någon gång köpt något extra så ber jag ofta om ursäkt för det. Efter många års högskolestudier (på äldre dar) har jag ett bra jobb men jag kan inte ta in att det är så, ”inte kan jag ha det jobbet”! Så fort utbildningen var klar fick jag problem med ryggen och nu utmattningssyndrom och sjukskrivning. Jag undrar om det hör ihop med att jag inte kan tillåta mig att faktiskt vara nöjd över min utbildning, att kroppen ser till att jag inte kan jobba? Likaså nu under lång sjukskrivning så kan jag inte acceptera det och göra det bästa av det utan jag tänker ständiga katastroftankar. Vad kan detta bero på? Finns det något att göra?
Läsarfråga: "Min sambo ljuger ofta om helt onödiga saker och struntar i att betala räkningar och ljuger sedan om det vilket får mig att känna mig så stressad att jag gråter hela nätterna och får hjärtklappningar. Han vet att jag förlorat mitt hem tidigare pga liknande händelser och hur det traumatiserat mig men väljer ändå att göra så här gång på gång vilket kan sätta mig och barnen på gatan. Han ger mig dåligt samvete genom att säga saker som ”ska du lämna mig i en 3a?”. Jag mår jättedåligt och det känns som han slår sönder mig psykiskt. Är detta psykisk misshandel?”
