Jag isolerar mig och blir allt mer ensam

Jag isolerar mig och blir allt mer ensam
PrataMera
2018-02-26

"Hej. Jag isolerar mig, mer och mer, blir mer ensam. Jag får frågor om jag vill träffas; men jag tackar nej varje gång, kommer på ursäkter för att slippa utsätta mig för sociala situationer. Det är jobbigt, nervöst, stressigt. Jag får panik när jag blir ensam med någon jag knappt känner, går på toan under skolrasterna för att slippa kallprat, planerar samtalsämnen i förväg för att slippa tystnad, sitter långt ifrån personer i bussen, tittar ner i marken när jag möter någon på gatan, handlar allt på internet eller via snabbkassor för att slippa möten med människor. Jag har kollat symtomen för social fobi, gjort tester och allt stämmer, det känns som att symtomen är en beskrivning av mig. Jag blir orolig, kommer detta bara bli värre, kommer jag stänga mig ute mer och mer? Vad ska jag göra? Vad är nästa steg?"

Hej och tack för din fråga.

Jag tolkar det som att du är i en situation där det verkar som att du ständigt undviker situationer som för dig upplevs som obehagliga och otäcka. Du gör vad du kan för att slippa konfronteras med dessa obehagliga situationer vilket lett till en ökad isolering och ensamhet.  Du har också lagt ned tid och energi för att ta reda på vad detta rör sig om och du beskriver att du känner igen dig i social ångest. Utifrån det du beskriver är det inte otänkbart att det rör sig om just det, men som alltid är det viktigt att träffa någon utbildad för att utesluta andra tänkbara orsaker.

Att vilja fly från situationer som väcker ångest eller obehag är fullt normalt. Våra kroppar är kodade att göra det för att kunna överleva, och det är det som kallas för kamp- och flyktreaktion. När denna reaktion aktiveras så sätter bland annat hjärtat igång och pumpar ut mer blod till våra muskler, vi blir mer fokuserade och andningen kan bli häftigare. Allt för att förbereda oss på att fly eller att slåss. Ett litet problem är att vårt system inte kan skilja på ett riktigt hot och en situation där vi tror att det är ett hot.

Det är naturligt och normalt att du upplever en oro för din situation, och det är också vanligt att hantera situationen med motstånd. Tyvärr så brukar detta kunna leda till att obehaget blir än värre. Om du istället själv tillåter dig att acceptera situationen, genom att tolerera tankar och känslor som är kopplade till den utan att fly, förvränga eller döma den, så kommer den förmodligen uppleves lite lättare.

Det finns en kort film på engelska som beskriver detta lite mer: 

Olika undvikandebeteenden brukar uppstå när vi flyr från vår ångest, tyvärr kan dessa undvikanden bli fler och fler, men det går att minska dess framfart.  Om du kan acceptera och ”flyta med” din ångest samtidigt som du försöker att ta dig an dessa svåra situationer så är det inte alls omöjligt att få till en förändring. Kanske kan du börja med saker som upplevs mindre jobbigt för att sedan öka svårighetsgraden? När du går förbi någon på gatan så möt personens blick eller ta dig ned till affären och ställ dig i den längre kön. Om det är svårt att genomföra på egen hand så kan du inledningsvis ta hjälp av en vän. Det värsta som kan ske i dessa situationer är att du upplever en stark känsla av obehag som faktiskt inte är till för att skada dig, hur osannolikt det kan verka, utan för att hjälpa dig.

Kanske går det bra att göra detta på egen hand, men om du märker att det inte gör det är bra att ganska snart ta hjälp. Du skriver att du går i skolan, och är du under 20 år kan du exempelvis börja med att vända dig till skolkurator eller kanske en ungdomsmottagning, för att få vägledning till rätt hjälp. Är du äldre finns det vårdcentraler eller så kan du höra av dig till oss. Det kan vara bra att veta att det finns väldigt bra hjälp att få för social ångest.

Oavsett vad du väljer så önskar jag dig lycka till!

Mer läsning: Kan jag göra något åt mitt obehag för folksamlingar?

Mer läsning

Jag tror inte på mig själv

Läsarfråga: Jag har nästan i hela mitt liv jämfört mig med andra människor och aldrig riktigt trott på min egen förmåga vilket har bidragit till att jag inte vågat vissa saker som att utbilda mig osv. Nu är jag 52 år, ska separera, har haft en lång period där mitt barn har varit sjuk, är utan jobb och jag bara känner hur allt bara står stilla. Är också i klimakteriet med en massa besvär. Har så svårt att acceptera alla dessa förändringar i mitt liv och min kropp och allt som sker. Vad ska jag göra?

Läs mer
Jag har höga krav på mig själv

Läsarfråga: Jag har väldigt höga krav på mig själv vilket jag mår dåligt av, men samtidigt vill jag prestera bra och nå mina höga mål i min idrott, hur gör man då? Problemet är också att jag ställer höga krav inom allt. Jag är inte nöjd med mitt utseende på ett sätt som inte går att förändra [....] Jag är dessutom ofta nedstämd, och stressad över skola, kompisar och träning (hinner ej med det jag vill).

Läs mer
Kan jag göra något åt mitt obehag för folksamlingar?

Läsarfråga: Jag tycker det är jobbigt och känner obehag i stora folksamlingar. Jag har känt så så länge jag kan minnas och det har blivit svårare med åren. Jag tycker att det går bra när jag är med vänner och så men så fort det blir fler människor blir det värre. Går det att göra något åt det?

Läs mer
1 2 3 23

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Så fungerar behandlingen
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram