Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
"Hur gör man för att inte använda sig av självskadande beteende i form av måltidsbegränsningar? Känns inte som ett anorektiskt beteende utan mer en strategi för mig när jag blir negativ och låst. Jag har Aspergers syndrom och ADHD och har haft anorexia som yngre. Jag vill också bli av med en grundläggande invand negativ syn på livet som är lätt för mig att fastna i då jag levt i psykisk misshandel och tjatsex i 15 år. Har det bra nu med ny partner osv sen 1,5 år tillbaka men nu verkar saker komma upp till ytan när jag börjat jobba igen efter lång sjukskrivning plus en del motgångar med myndigheter."
Hej och tack för din fråga!
Det låter som du har en tuff historia med många tunga erfarenheter. Du beskriver flera diagnoser: Aspbergers syndrom, ADHD och anorexi i yngre år. Om jag tolkar dig rätt har du även levt i en destruktiv relation under många år, vilket du ser har fått konsekvenser för din syn på livet.
Jag uppfattar också att situationen har stabiliserats på senare tid, i och med en trygg relation och återgång i arbete efter långs sjukskrivning och krångel i kontakt med myndigheter. Det är inte ovanligt, även om det kan uppfattas som paradoxalt, att det kommer en sorts krisreaktion när saker börjar falla på plats. Ofta när vi människor hamnar i kris, försöker vi hantera situationen som vi har gjort vid tidigare kriser. Då kan gamla strategier, som inte alltid är så konstruktiva, göra sig gällande igen. Jag undrar om det delvis skulle kunna förklara att du använder dig av måltidbegränsning som självskadebeteende i nuläget, trots att du inte upplever att det fyller samma funktion som det gjorde när du hade anorexi som yngre?
Jag tänker även på en gemensam nämnare för att leva med en ätstörning samt att leva i en relation där man behandlas illa, nämligen att självkänslan urholkas väsentligt. I det ena fallet är det en partners agerande som får den förödande effekten och vad gäller ätstörning så är det beteendet att ignorera de egna behoven som gör den skadan. Detta är naturligtvis svårt och smärtsamt, men jag vill betona att det på inget vis är omöjlig att reparera. Genom nya erfarenheter i en trygg relation och inte minst genom att förändra sitt ätstörda beteende, bygger man aktivt upp självkänslan igen. Det går faktiskt att likna vid en muskel som tränas.
Kanske känner du igen det jag beskriver? Hur har synen på dig själv (och omvärlden) förändrats av att ha brutit ätstörningen och att lämna en skadlig relation? Du beskriver en benägenhet att fastna i en negativ syn på livet, men det innebär också att du märker skillnad och att det inte pågår konstant. Det som jag tolkar som ätstört beteende, begränsat ätande, aktualiseras i situationer där du känner dig negativ och låst. Jag misstänker att du har en erfarenhet av att det har varit ett sätt att uppleva en känsla av kontroll, ett sätt att dämpa eller stänga av jobbiga tankar och känslor. Ser man det på det viset blir det ju en kortsiktigt ”logisk” lösning. Men du vet kanske också av erfarenhet att de mer långsiktiga konsekvenserna av att använda en sådan strategi snarast förvärrar problemet.
Du frågar hur man gör för att sluta använda det självskadande beteendet måltidsbegränsning. Dels tänker jag att det handlar om att ta reda på vad beteendet fyller för funktion. Är det för att straffa dig? Känna kontroll? Döva ångestfyllda tankar/känslor? Dels tänker jag att du kan använda dig av erfarenheten du har av att bryta en ätstörning. Hur det gick till när du tog dig ur ätstörningen när du var yngre? Kan du använda dig av de erfarenheterna? Ska man skala av det hela är ju tumregeln att göra tvärtom. När du får starkt uppmanande tankar om att minska det du äter för att uppnå en kortvarig lättnad av något slag, behöver du träna på att gå emot dem. Du har en lång historia av olika svårigheter, som troligen länkas ihop på olika vis. Kanhända komplicerar dina neuropsykiatriska diagnoser situationen och påverkar förmågan att förändra den? Om du känner att du behöver hjälp för att börja sortera i din situation tycker jag att du ska ta initiativ till en samtalskontakt.
All lycka till!
Mer läsning: Det går att blir frisk från ätstörningar
Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Läsarfråga: Jag tillåter mig aldrig att unna mig något extra, köper alltid det billigaste fast jag har pengar. Till andra köper jag gärna presenter. Jag kör en gammal bil, gör billigaste renoveringarna i huset, inget extra med mera. Om jag någon gång köpt något extra så ber jag ofta om ursäkt för det. Efter många års högskolestudier (på äldre dar) har jag ett bra jobb men jag kan inte ta in att det är så, ”inte kan jag ha det jobbet”! Så fort utbildningen var klar fick jag problem med ryggen och nu utmattningssyndrom och sjukskrivning. Jag undrar om det hör ihop med att jag inte kan tillåta mig att faktiskt vara nöjd över min utbildning, att kroppen ser till att jag inte kan jobba? Likaså nu under lång sjukskrivning så kan jag inte acceptera det och göra det bästa av det utan jag tänker ständiga katastroftankar. Vad kan detta bero på? Finns det något att göra?
Läsarfråga: "Min sambo ljuger ofta om helt onödiga saker och struntar i att betala räkningar och ljuger sedan om det vilket får mig att känna mig så stressad att jag gråter hela nätterna och får hjärtklappningar. Han vet att jag förlorat mitt hem tidigare pga liknande händelser och hur det traumatiserat mig men väljer ändå att göra så här gång på gång vilket kan sätta mig och barnen på gatan. Han ger mig dåligt samvete genom att säga saker som ”ska du lämna mig i en 3a?”. Jag mår jättedåligt och det känns som han slår sönder mig psykiskt. Är detta psykisk misshandel?”
