Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
"Hej! Jag har träffat en man en tid. Det har varit mycket fram och tillbaka mellan oss. Emellanåt har vi har bestämt oss för att inte ses, sen har vi börjat träffas igen osv. Av olika anledningar har det mest handlat om sex när vi träffas. I början kändes det ok, men nu känns det inte lika bra. Har känt att jag gör lite våld på mig själv sexuellt genom att inte säga hur jag vill ha det och vad jag tycker om. Som att jag inte vågar. Som att han har övertaget på nåt sätt.
När vi inte träffas tänker jag att jag ska göra annorlunda nästa gång vi ses men sen blir det samma sak igen. Som att jag inte vågar berätta och visa hur jag vill ha det. Jag känner mig svag och inte så snäll mot mig själv när detta händer. Som att det är en obalans mellan oss. Han är nöjd, jag är det inte och vill göra annorlunda. Han är 13 år äldre än mig, vi är väldigt olika på många sätt. Har helt olika bakgrunder osv. Hoppas att ni kan hjälpa mig med ett råd angående detta!"
Hej och tack för din fråga!
Om jag förstår dig rätt så beskriver du en relation med mycket ojämn maktbalans i flera avseenden, där du insett att dina gränser upprepat överträds och att det påverkar ditt välbefinnande och din bild av dig själv. Sedan en tid tillbaka träffar du en man som är betydligt äldre än du och relationen förefaller främst vara sexuell. Det fungerade till en början men du har börjat upptäcka att sett på lite längre sikt innebär det stora kostnader för dig. Jag uppfattar att du har inte riktigt vågar uttrycka dina behov, vare sig sexuellt eller rörande hur du vill att relationen ska te sig. Du skriver att det känns som att han har övertaget och att du uppfattar att han trivs med upplägget, medan du ser att du far illa av det. Det är som att du har svårt att få tag på dessa tankar och känslor när ni är tillsammans, men när du kan tänka ifred så är det tydligt för dig vad som behöver förändras.
Jag tänker att det i alla relationer finns en sorts outtalad maktbalans, där den ena parten har större möjligheter att påverka relationens gränser, innehåll och karaktär. Allmänt rådande normer kan påverka vem det är som innehar den positionen, men det kan även vara ett förhållande som utvecklats mellan två individer. På din beskrivning låter det som att det finns vissa yttre egenskaper (kön, ålder, olika bakgrund) hos mannen ifråga, som kan bidra till att han har ”övertaget”. Till det kommer även tidigare erfarenheter och personliga egenskaper som tenderar att prägla hur vi agerar i relationer. Är det här en ny situation för dig eller kan du känna igen upplevelsen från andra relationer? Om du tidigare upplevt dig vara i underläge och därmed inte respekterat dina gränser och tillgodosett dina egna behov, hur har du då agerat? Kan du minnas relationer där du upplevt att både du och partnern varit lyhörda för varandras gränser och behov? Vad ser du i så fall för skillnader eller likheter mellan dessa erfarenheter? Kan du använda dig av dina tidigare erfarenheter för att vägleda dig i vad du behöver göra i nuläget?
Mer läsning: Vågar du säga både ja och nej till sex?
Jag uppfattar en tydlig risk för att din självkänsla urholkas om du fortsätter att ignorera dina gränser och gå mannen till mötes på din bekostnad. Du uttrycker det så väl när du beskriver att du känner dig svag och inte så snäll mot dig själv när du fortsätter låta honom bestämma förutsättningarna. Det är en signal att ta på största allvar. När vi upprepat överträder eller låter andra människor överträda våra gränser och ignorera våra behov, får det konsekvenser för hur vi ser på vårt eget värde. Det blir allt svårare att stå upp för det som vi tycker är viktigt och det kan utvecklas en ond spiral där även vi själva börjar ifrågasätta våra upplevelser och förminska vikten av våra egna behov. I en relation kan en sorts normalisering ske av beteenden som inledningsvis kanske känns tämligen oskyldiga, men som kan utvecklas till allt mer allvarliga överträdelser. Det är då viktigt att kunna vända sig utanför relationen för att få perspektiv på det man är med om.
Att du ställer frågan kan vara ett tecken på detta och något att lyssna noga på. Har du någon närstående du har förtroende för som du kan berätta om dina funderingar för? Det finns även olika ideella organisationer man kan vända sig till som Föreningen Storasyster, Kvinno- och Tjejjourer, Tjejzonen. Nyligen röstade riksdagen igenom en samtyckeslag, som du kanske har hört. Sök på organisationen FATTA! så kan du få fler reflektioner om schysst beteende i sexuella relationer, som kanske kan vara till hjälp. Du kan även vända dig till oss eller någon annan psykolog/psykoterapeut för att få stöd.
Ta hand om dig!
Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Läsarfråga: Jag tillåter mig aldrig att unna mig något extra, köper alltid det billigaste fast jag har pengar. Till andra köper jag gärna presenter. Jag kör en gammal bil, gör billigaste renoveringarna i huset, inget extra med mera. Om jag någon gång köpt något extra så ber jag ofta om ursäkt för det. Efter många års högskolestudier (på äldre dar) har jag ett bra jobb men jag kan inte ta in att det är så, ”inte kan jag ha det jobbet”! Så fort utbildningen var klar fick jag problem med ryggen och nu utmattningssyndrom och sjukskrivning. Jag undrar om det hör ihop med att jag inte kan tillåta mig att faktiskt vara nöjd över min utbildning, att kroppen ser till att jag inte kan jobba? Likaså nu under lång sjukskrivning så kan jag inte acceptera det och göra det bästa av det utan jag tänker ständiga katastroftankar. Vad kan detta bero på? Finns det något att göra?
Läsarfråga: "Min sambo ljuger ofta om helt onödiga saker och struntar i att betala räkningar och ljuger sedan om det vilket får mig att känna mig så stressad att jag gråter hela nätterna och får hjärtklappningar. Han vet att jag förlorat mitt hem tidigare pga liknande händelser och hur det traumatiserat mig men väljer ändå att göra så här gång på gång vilket kan sätta mig och barnen på gatan. Han ger mig dåligt samvete genom att säga saker som ”ska du lämna mig i en 3a?”. Jag mår jättedåligt och det känns som han slår sönder mig psykiskt. Är detta psykisk misshandel?”