Läsarberättelse: min första panikattack

Artikel Kan man bota paniksyndrom. Bild visar en kvinna som sitter i ett rum och lutar huvudet i sina händer. Miljön runt om är suddig för att illustrera känslan av stress
PrataMera
2017-04-14

Det kom ett brev till oss från en person som vill dela med sig av sina erfarenheter och upplevelser av panikattacker. Personen har själv gett oss lov att publicera det i sin helhet.

Hösten 2013 drabbades jag av min första panikattack. Jag pluggade heltid, var med i kåren, jobbade extra på sidan om och hade många andra bollar i luften och ett högt tempo. Jag upplevde mig stressad men kände ändå att jag hade koll på läget. Jag har alltid varit en person som vill vara duktig och så här i efterhand kan jag se att jag ofta hade ångest inför prestationssituationer, men det förstod jag inte då.

Självtest: Testa din psykiska hälsa för att få en överblick över din livssituation och ditt upplevda mående

Det som kändes så märkligt var att panikattacken kom när jag satt hemma framför tv:n och var avslappnad. Jag hade varit ute på en löptur innan och sen tagit en dusch och landat i något tv-program. Jag har fått berättat för mig i efterhand av en KBT-terapeut att det tydligen är vanligt. Panikattacken kom från ingenstans kändes det som och jag var helt säker på att jag skulle dö! Hjärtat bultade, jag fick svårt att andas, hela rummet snurrade och hade jag inte redan suttit i soffan så hade jag säkert svimmat. Allt kändes som det varade i en evighet men det värsta var över på några minuter. Jag ringde min närmsta vän som kom över på en gång och tillsammans ringde vi 1177. Sjuksköterskan trodde ganska snabbt att det handlade om en panikattack och rekommenderade mig att boka en tid på min vårdcentral.

Mer och mer rädd

Jag fick tid på min vårdcentral ganska fort och träffade en läkare där. Trots alla mina funderingar fick jag egentligen inget bra svar på vad som skett eller varför. Jag blev erbjuden medicin då det inte fanns någon KBT-terapeut. Jag var inte alls intresserad av medicin och upplevde mig inte tagen på allvar. Jag fick gå därifrån besviken utan att riktigt veta vad som var felet eller vad jag kunde göra åt det hela. Väl hemma började jag förstås att söka runt på nätet och hittade massa information men jag måste erkänna att jag blev förvirrad eftersom det var så mycket olika information.

Under tiden hade jag haft flera panikattacker och för varje gång jag fick en attack kände jag hur jag blev mer och mer rädd för nästa attack. Eller skräckslagen snarare. Jag fick svårt att ta mig till skolan och gick inte dit om det inte var obligatoriskt. När jag väl var där var det omöjligt att koncentrera mig, tankarna snurrade om allt som skulle hända med mig. Bli galen, dö, inlåst på psykiatrin osv. Hela kroppen skakade, det kändes som bröstkorgen skulle explodera och jag kunde inte andas. Jag minns verkligen den dagen då jag sprang gråtandes ifrån min klass för att jag inte kunnat få fram ett ord och jag kände att allt bara vara skit. Inte nog med allt detta så fick jag också problem att sova. Jag var rädd för att få en panikattack på natten så jag höll mig vaken, och att sova så lite gjorde förstås inte saken mycket bättre. Samtidigt kände jag mig så otroligt deppig eftersom jag ofta isolerade mig och blev ganska ensam.

Inte ensam

Räddningen just då blev att en annan tjej i klassen och jag började prata av någon anledning som jag inte minns, men det visade sig att hon också hade panikattacker. Vilket kändes som en befrielse för jag var helt övertygad om att jag var den enda i hela världens med mina besvär. Det visade sig att hon hade en annan kompis som hade gått i samtal hos någon och hon ordnande så att vi båda fick komma dit. Och det var verkligen som ytterligare en befrielse när jag fick komma dit! Äntligen någon som lyssnade och förstod mig utan att vara dömande på något sätt. Det kändes så himla bra att komma dit och få prata. Jag gick ganska länge, säkert 25 samtal och under denna tid så förbättrades mitt mående eller jag blev kanske mindre deppig.

Mer läsning: Varför försvinner inte min panikångest?

Min vardag blev hanterbar tack vare samtalsstödet men jag upplevde mig ändå bakbunden av min panikångest. Jag vet inte exakt vad samtalen hade gjort eftersom jag fortfarande hade problem. Det hade gått över ett halvår från det att jag fick min första attack. Jag bestämde mig för att ringa runt till de olika vårdcentralerna för att se vad de kunde erbjuda och fick tillslut möjligheten att gå i KBT-terapi för mina panikattacker. Den kontakten blev något helt annat än den förra och jag fick förklarat för mig hur allt hänger samman med tankarna och reaktionerna i kroppen. Jag fick veta varför man upplever ångest. Allt var väldigt strukturerat och tydligt. Sen fick jag jobba med att utsätta mig för allt det jag tyckte var jobbigt. Jag var livrädd första gången vi övade men det gick det bara lättare och lättare för varje gång och det gick ganska fort innan det värsta började släppa. Jag tror att jag inte ens gick 10 samtal och det gav väldigt bra effekt på mina panikattacker. Jag förstod efter detta att det är stor skillnad på hjälp och hjälp och att det är viktigt att få rätt typ av behandling av utbildad personal.

Det har gått några år sedan jag senast hade en panikattack. Jag har känt av lite symptom ibland men allt jag lärt mig om ångest har gjort att det inte är några problem att hantera det. Sen har jag slagit av ganska mycket på takten också, det är mindre stress i mitt liv. Jag behöver inte vara duktig hela tiden på samma sätt utan kan låta saker vara. Det är helt enkelt inte värt det.

Jag tror att jag vill förmedla till dig som läser att du inte är ensam utan att det finns fler som du och att det faktiskt finns väldigt bra hjälp att få.

//Lina

Stort tack Lina för att du delade med dig av din resa med oss. Vi är så glada att få ta del av dina upplevelser och erfarenheter av terapi och att du idag mår bättre!

 

PrataMeras program
Vägen ut ur oro & ångest
Få kunskap och verktyg som kan hjälpa dig hantera din ångest så att den inte längre styr ditt liv.

Mer läsning

Jag tror inte på mig själv

Läsarfråga: Jag har nästan i hela mitt liv jämfört mig med andra människor och aldrig riktigt trott på min egen förmåga vilket har bidragit till att jag inte vågat vissa saker som att utbilda mig osv. Nu är jag 52 år, ska separera, har haft en lång period där mitt barn har varit sjuk, är utan jobb och jag bara känner hur allt bara står stilla. Är också i klimakteriet med en massa besvär. Har så svårt att acceptera alla dessa förändringar i mitt liv och min kropp och allt som sker. Vad ska jag göra?

Läs mer
Jag har höga krav på mig själv

Läsarfråga: Jag har väldigt höga krav på mig själv vilket jag mår dåligt av, men samtidigt vill jag prestera bra och nå mina höga mål i min idrott, hur gör man då? Problemet är också att jag ställer höga krav inom allt. Jag är inte nöjd med mitt utseende på ett sätt som inte går att förändra [....] Jag är dessutom ofta nedstämd, och stressad över skola, kompisar och träning (hinner ej med det jag vill).

Läs mer
Kan jag göra något åt mitt obehag för folksamlingar?

Läsarfråga: Jag tycker det är jobbigt och känner obehag i stora folksamlingar. Jag har känt så så länge jag kan minnas och det har blivit svårare med åren. Jag tycker att det går bra när jag är med vänner och så men så fort det blir fler människor blir det värre. Går det att göra något åt det?

Läs mer
1 2 3 23

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Så fungerar behandlingen
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram