Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
"Hej. Jag trycker ofta ner mig och tycker att jag är kass, värdelös och misslyckad. Hur kommer jag ifrån sådana negativa tankar?"
Självtest - Testa hur du vanligen bemöter dig själv
Hej och tack för din fråga.
Självkritik är något som vi alla har en del av. Denna text från boken ”Tid att leva. Ett tioveckors program för stresshantering med ACT och medveten närvaro” (skriven av Fredrik Livheim, Daniel Ek och Björn Hedensjö) beskriver den inre kritikern bra:
“Tänk om du hade en liten tjattrande apa som satt på din axel och ständigt påminde dig om alla de sätt du inte räcker till på. ”Du är inte särskilt effektiv på jobbet, och du borde verkligen komma igång med träningen igen. Dessutom är du så tråkig, var lite mer intressant”, kanske den här apan säger. Efter en kort tystnad fortsätter den: ”Familjen fungerar väl sådär just nu, men du tar inte alls hand om dina vänner. Inte skaffar du några nya heller.” Eller: ”Du är en bluff och snart kommer det bli lika tydligt för alla andra som det är för dig. Du borde verkligen göra bättre ifrån dig på jobbet innan du blir upptäckt”. Faktum är att vi inte behöver fantisera ihop den här illasinnade apan, för var och en av oss har redan en sådan apa- eller i alla fall en sådan inre röst- som ofta tjattrar om varför vi inte duger.”
Självkritik kan fylla en funktion genom att hjälpa oss att se våra fel och brister och därigenom skärpa oss och ”anpassa oss till flocken”– vilket i människans historia har varit viktigt för att maximera våra chanser till överlevnad. Vi har helt enkelt inte klarat oss själva utan varit beroende av andra för att klara livhanken.
Hur vår egen inre kritiker låter beror mycket på hur vi haft det tidigare i livet. Till exempel kan uppväxtfaktorer som våra föräldrars bemötande forma oss, och att bli illa behandlad och kanske till och med mobbad sätter spår även avseende vår självbild och inre kritiker.
Ett visst mått av självkritik är det alltså meningen att vi ska ha, men om den inre kritikern är väldigt hård och dömande kan vi må dåligt och tänka mer negativt om oss själva än vad vi har anledning till. Vi kan då behöva jobba på att minska och mildra vår självkritik.
Mer läsning: Hur självkritik fungerar och hur det kan bemötas
Några förslag på vad du kan göra för att minska dina negativa tankar om dig själv:
Sök professionell hjälp om tankarna blivit ”övermäktiga” och bidrar till dåligt mående på olika sätt, exempelvis ångest eller depression. Du kan till exempel boka tid hos oss på PrataMera eller någon annan vårdkontakt.
Lycka till, ta hand om dig och var snäll mot dig själv!
Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Läsarfråga: Jag tillåter mig aldrig att unna mig något extra, köper alltid det billigaste fast jag har pengar. Till andra köper jag gärna presenter. Jag kör en gammal bil, gör billigaste renoveringarna i huset, inget extra med mera. Om jag någon gång köpt något extra så ber jag ofta om ursäkt för det. Efter många års högskolestudier (på äldre dar) har jag ett bra jobb men jag kan inte ta in att det är så, ”inte kan jag ha det jobbet”! Så fort utbildningen var klar fick jag problem med ryggen och nu utmattningssyndrom och sjukskrivning. Jag undrar om det hör ihop med att jag inte kan tillåta mig att faktiskt vara nöjd över min utbildning, att kroppen ser till att jag inte kan jobba? Likaså nu under lång sjukskrivning så kan jag inte acceptera det och göra det bästa av det utan jag tänker ständiga katastroftankar. Vad kan detta bero på? Finns det något att göra?
Läsarfråga: "Min sambo ljuger ofta om helt onödiga saker och struntar i att betala räkningar och ljuger sedan om det vilket får mig att känna mig så stressad att jag gråter hela nätterna och får hjärtklappningar. Han vet att jag förlorat mitt hem tidigare pga liknande händelser och hur det traumatiserat mig men väljer ändå att göra så här gång på gång vilket kan sätta mig och barnen på gatan. Han ger mig dåligt samvete genom att säga saker som ”ska du lämna mig i en 3a?”. Jag mår jättedåligt och det känns som han slår sönder mig psykiskt. Är detta psykisk misshandel?”