Jag klarar inte av att vara ensam

"Hej! Jag klarar inte av att vara ensam, inte ens för ett par kvällar. Får ångest, börjar tänka att jag inte duger. Vet ju innerst inne att det inte stämmer men känner mig ändå allmänt ensam och värdelös. Har varit så här så länge jag kan minnas, aldrig klarat av att vara singel ens. Nu är jag i ett förhållande och älskar min sambo mer än någonting. Men så fort han åker iväg ett par nätter börjar tankarna vandra och jag mår dåligt (trots att jag själv valt att stanna hemma). Vad kan jag göra åt det? Jobbigt för både mig och honom att jag känner så här…

Tacksam för tips!"

Hej och tack för frågan!

Många människor brottas med olika nyanser av ensamhetskänsla i det moderna samhället. Det finns de som känner rädsla för andra människor eller skam över sig själva, vilken kan leda till undvikande av mänskliga sammanhang och självvald isolering med ensamhet som dess smärtsamma konsekvens. Ofrivillig ensamhet på grund av olika livsomständigheter (ålderdom, arbetslöshet, fattigdom etc) är en annan sorts ensamhet som många människor lider av. Den känsla av ensamhet som du beskriver i din fråga är också vanligt förekommande.

Baksidan av den smärtsamma ensamheten är ingenting annat än människans inneboende behov av närhet till och gemenskap med andra. Att ibland känna sig ensam är med andra ord mänskligt. Till och med lär ensamheten enligt filosoferna vara ett av människans existentiella dilemman.

Den ensamhetskänsla som överväldigar dig när du rent fysiskt blir ensam t ex när din partner reser iväg tycks vara ett långvarigt mönster i ditt liv. Du ger mig inte någon information om din barndom och uppväxt. Det är viktigt eftersom sådana ”automatiserade” känslor kan ha härstammat från händelser och erfarenheter just i de tidiga uppväxtförhållandena. De smärtsamma känslor som ofta triggas igång under de tidiga åren kan generaliseras och automatiseras senare i livet. T ex att som barn ofta ha känt sig övergiven och ensam och att ha skämts för det kan lagras i det känslomässiga långtidsminnet och aktiveras så fort man senare i livet hamnar i situationer som kan ha likheter med de situationer som för en lång tid tillbaka brukade utlösta känslorna. Dessa känslor kan även ha starkt samband med tankar och tolkningar med vars hjälp barnet en gång i tiden försökte förstå och begripliggöra sin situation. T ex att barnet tänkte att ”det inte duger därför är man ensam”. Eller att ”det är ens eget fel att man är ensam” etc.

Att blir medveten om ett sådant mönster med dess historiska rötter i de tidiga uppväxtförhållandena och relationer kan vara ett första steg. Denna medvetenhet kan ge ett historiskt sammanhang och en inramning. Arbetet för att hantera känslorna på ett mer adekvat sätt sker dock i nuet.

Nästa steg kan handla om att förhålla sig till ensamhetskänslan på ett mer nyanserat sätt. Det kan bl a innebära att visa medkänsla med dig själv när du känner denna smärtsamma känsla av ensamhet i vissa situationer istället för att döma och kritisera dig själv. Alltså möta denna känsla med empati med dig själv, förståelse och acceptans. Acceptans betyder att du beskriver och iakttar känslan utan att döma den samt att vara medveten att du känner som du gör mot den bakgrund som du har. Det är helt enkelt begripligt att du känner som du gör och den känslan var sannolikt adekvat en gång i tiden. En fallgrop i sådana situationer är att människor försöker bli av med känslan genom att stänga av den, avleda sig från den på olika sätt eller undvika alla situationer som kan utlösa känslan. Dessa strategier, när de använts för ofta och vanemässigt, leder i det långa loppet tyvärr till att känslan så småningom kommer att kännas mer hotfull och att ens tolerans för känslan minskar. En annan fallgrop är att känner sig som en passiva offer för känslan. Acceptans är däremot en sorts saklig och ändå empatiskt konstaterande av att känslan finns, varken mer eller mindre.

Nästa steg handlar om att skapa distans till tankar om oduglighet och skuldbeläggande. Dessa tolkningar spär på känslan och gör stunderna av ensamhet ännu mer outhärdliga. Påminn dig att dessa tankar är inlärda och speglar sannolikt inte din verklighet. Låt dessa tankar komma och gå utan att fästa vikt vid dem. De är med andra ord en del av det automatiserade maskineriet.

Och sist men inte minst använd tiden som du är ensam till att leva på det sätt du mest av allt sätter värde på. Fyll dessa stunder med aktiviteter som skänker dig värde, vitalitet och mening. Aktiviteter som potentiellt kan få dig att utvecklas och som kan berika ditt liv. Engagera dig i dessa aktiviteter helhjärtat och med närvaro. Syftet är inte att avleda dig från ensamhetskänsla utan snarare att skapa alternativa känslor och ny mening. På det sättet kan du förmodligen ge plats för andra känslor och tankar och skapa motståndskraft och balans mot det negativa som plågar dig.

Det som jag i korthet beskriver ovan kräver övning och åter övning. Det är färdigheter som man skaffar sig. Ibland behöver man vägledning och stöd av psykolog eller psykoterapeut för att lära sig dessa färdigheter.

Lycka till!