Jag tror inte på mig själv

Jag tror inte på mig själv
PrataMera
2024-02-05

"Hej! Jag har nästan i hela mitt liv jämfört mig med andra människor och aldrig riktigt trott på min egen förmåga vilket har bidragit till att jag inte vågat vissa saker som att utbilda mig osv. Nu är jag 52 år, ska separera, har haft en lång period där mitt barn har varit sjuk, är utan jobb och jag bara känner hur allt bara står stilla. Är också i klimakteriet med en massa besvär. Har så svårt att acceptera alla dessa förändringar i mitt liv och min kropp och allt som sker. Vad ska jag göra?"

Självtest: Testa ditt välmående

Tack för din fråga!

Du beskriver en situation som är påfrestande på flera olika nivåer. Du berättar att du har en genomgående tendens att undvika utmanande och utvecklande saker, som begränsat dig i livet och (som jag tolkar det) gjort att livet inte blivit riktigt som du hoppats. Till det kommer en nu-situation som varit belastad en längre tid genom arbetslöshet, ditt barns sjukdom och separation. Klimakteriebesvären tillkommer som ett ytterst påtagligt tecken på att livet och kroppen förändras.

Sammantaget låter det i mina öron som du är i en livskris. Dels handlar det om en utvecklingskris, alltså reaktioner som kan uppstå i samband med livets naturliga övergångar eller utvecklingsfaser, såsom pubertet, att flytta hemifrån, att få barn, att barnen flyttar, klimakteriet, att gå i pension osv. Det är en naturlig del av den normala utvecklingen för oss människor, men icke desto mindre kan det upplevas som mycket smärtsamt och vi kan bli osäkra på om vi har resurserna som krävs för att ta oss igenom det. Dels handlar det om en livskris, alltså något som utöver den naturliga utvecklingen händer oss. På samma vis naturliga (i betydelsen normala, ej avvikande) men synnerligen svåra händelser, såsom separationer, att mista arbetet eller svårare konflikter. I en sådana lägen är det vanligt att frågor som rör vår identitet, hur vi ska förstå situationen och hitta en väg framåt blir påträngande. Existentiella funderingar om: Vem är jag nu? Hur hamnade jag här? Hur ska jag kunna acceptera förändringarna som sker och gå vidare i livet?

Du skriver att du ofta jämför dig med andra och inte riktigt tror på din förmåga, kan det innebära att du även har svårt att ta dina egna bekymmer på allvar? Påverkar det isåfall också din benägenhet att ta hjälp av andra? Det skulle även kunna tänkas inverka negativt på din tro på att kunna hantera svåra saker.

Lyssna på PrataMeraPodden: Avsnitt 5 - Vart är vi på väg?

När tillvaron gungar på det här sättet är det väsentligt att ta stöd och kunna bolla sina upplevelser och tankar med någon. Det kan vara en vän du litar på eller en professionell person. Det är viktigt att få sätta ord på tankar och känslor och att få hjälp att sortera i det som kanske känns som att det bara snurrar runt. Vilka problem finns? Vad är det som svider mest? Vad kan jag påverka och vad behöver jag träna på att acceptera? Hur vill jag att situationen ska utvecklas? Vad kan vara ett första steg mot det? Alla människor går igenom kriser av olika slag under livets gång. Hur väl vi tar oss igenom dem beror på i vilken utsträckning vi uppmärksammar, respekterar och vid behov tar hjälp att hantera dem. Jag gissar att det var ett stort steg att skriva din fråga och vill gärna uppmuntra dig att fortsätta ta stöd i den form som passar dig! Vänd dig till en vän, din vårdcentral eller kanske till oss.

Lycka till och ta hand om dig!

 

PrataMeras program
Må bättre med självmedkänsla
Få kunskap och verktyg så att du kan skapa strategier för att må bättre på både kort och lång sikt.

Mer läsning

Jag har höga krav på mig själv

Läsarfråga: Jag har väldigt höga krav på mig själv vilket jag mår dåligt av, men samtidigt vill jag prestera bra och nå mina höga mål i min idrott, hur gör man då? Problemet är också att jag ställer höga krav inom allt. Jag är inte nöjd med mitt utseende på ett sätt som inte går att förändra [....] Jag är dessutom ofta nedstämd, och stressad över skola, kompisar och träning (hinner ej med det jag vill).

Läs mer
Kan jag göra något åt mitt obehag för folksamlingar?

Läsarfråga: Jag tycker det är jobbigt och känner obehag i stora folksamlingar. Jag har känt så så länge jag kan minnas och det har blivit svårare med åren. Jag tycker att det går bra när jag är med vänner och så men så fort det blir fler människor blir det värre. Går det att göra något åt det?

Läs mer
Hur blir jag mindre stressad?

Läsarfråga: Jag är en tjej som går i skolan och lider av kronisk stress (just på grund av skolan och allt plugg). Jag har varit stressad så pass länge att jag verkligen inte kan minnas hur det känns att inte vara stressad längre. Stressen har blivit en del av min vardag och det har gått så långt att det har blivit uppenbart för alla runtomkring att jag är stressad och alldeles hyper, spänd, orolig och andra stressrelaterade symtom, medan jag själv inte förstår vad de pratar om då jag upplever situationen som normalt.
Jag vill verkligen lugna ner mig men jag har ingen aning om hur, eftersom jag som sagt upplever mina stressymtom och kroppens skrik efter hjälp som något normalt i vardagen och kan därför inte urskilja på när jag är stressad och när jag inte är det, jag är dessutom stressad även när jag inte har något att var stressad över. Vad ska jag göra för att lugna ner mig och bli mindre stressad?

Läs mer
1 2 3 23

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Så fungerar behandlingen
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram