Hur får jag min sambo att söka hjälp?

"Hur kan jag få min sambo att våga/vilja söka hjälp utifrån? Hon har mycket svårt att träffa människor och är väldigt ängslig för det ska hända saker med oss och andra. Hennes humör är också väldigt labilt och svårberäknat. Vi har pratat om parterapi, medicin/psykologsamtal och fysisk träning men hon tar avstånd till allt."

Hej och tack för din fråga.

En tanke som inledningsvis dyker upp hos mig är om du och din sambo har samma syn på det som du uppfattar som ett problem? Det är inte ovanligt att man i en relation har olika syn på samma situation, till exempel att den ena ser problemen medan partnerns beteenden uppfyller funktioner och ett syfte. Detta kan leda till att var och en står på sig i sin ståndpunkt vilket gör att situationen blir låst. Alltså, den ena trycker enbart på att det är ett problem och att det ska förändras och den andra gör naturligtvis motstånd och har dessutom kanske inte de färdigheter som en förändring innebär. Det kan leda till att man får två problem, dels de ursprungliga problemen, dels relationsproblem som avsaknad av samsyn och konfliktfyllda diskussioner. Det är viktigt att ni båda är medvetna om detta ifall så är fallet. Förståelsen för varandra i en sån här situation är viktig och för din del innebär det kunna se det funktionella i det som din sambo gör och känner även om du själv inte tycker om det. Ditt sätt att förhålla dig kan göra skillnad för hennes förändringsvilja.

En av grundförutsättningarna för att genomföra en förändring, vilken den än må vara (åtminstone om man vill öka chanserna för att den ska bli bestående), är att personen är motiverad till det. Vi kan genomföra förändringar av olika anledningar, till exempel för någon vi älskar eller på grund av påtryckningar av olika slag. Men den absolut bästa motivationen är den som kommer från oss själva när vi insett att vi vill genomföra något.

I professionella samtal möter vi människor som inte alltid är i förändringsläge även om de har kommit till den punkt då de vill ha hjälp och kanske själva sökt det. En stor del av jobbet då innebär att jobba med att skapa motivation vilket kan göras med hjälp av MI – motiverande samtal. Även om det är en metod som används främst av oss som jobbar med detta går det absolut att använda sig av delar av denna samtalsmetodik i det vardagliga livet. Exempelvis för att få en tonåring att städa sitt rum, motivera någon att ändra vanor eller till att få någon att söka hjälp.

Grunden i detta handlar om att lyssna på den andra personen. Det kanske känns självklart men många gånger tenderar vi att hamna i fällan att komma med råd och tips eller argumentera för den förändringen vi tycker är viktig. Tyvärr leder detta oftast till än mer motstånd. Om du vill prata med din sambo är det väldigt viktigt att lyssna utan att komma med råd och bara bekräfta henne i hur hon upplever allt. Få henne att beskriva sin situation som hon ser den bara genom att du visa att du lyssnar och förstår. Du kan prova att använda dig av enkla speglingar, till exempel ”Så du menar att du känner så här..” eller ”Berätta mer om…”.

En annan fallgrop vi lätt hamnar i är att berätta för personen vilka för- och nackdelar det finns, kanske genom att argumentera. Ett tips där är att utgå från din sambo och fråga henne vad hon ser för nackdelar med att förändras respektive vilka fördelar som finns. Det är mycket större chans att hon kommer vara villig att förändras om hon själv kommer fram till att det är ohållbart.

Frågor är bra att ställa så länge vi inte överöser personen med dem så att de blir trängda. Däremot är det viktigt att tänka på hur du ställer frågorna. Det är lätt att man hamnar i fällan att ställa slutna frågor där personen endast kan svara ja eller nej, vilket kan bli mer likt ett förhör en ett samtal. Försök ställa öppna frågor som ”Kan du berätta mer om hur du känner” eller ”Hur tänker du om…?”. Här kan man också fråga lite försiktigt om hur hon vill att hennes liv ska se ut? Lever hon det liv hon vill?

Om det är svårt att ta upp detta med henne över huvud taget kan du prova att utgå från dina känslor när du ska föra det på tal. Jag misstänker att det kan vara lätt för henne att känna sig ”trampad på tårna” och för att hon ska uppleva sig anklagad att bli kan man säga exempelvis: ”Jag är väldigt orolig för dig och hur du mår, vad kan jag göra för att hjälpa dig?”. Ibland kan det vara bättre att någon annan än en partner lyfter det med personen. En vän som hon alltid lyssnar på eller ett syskon?

Om hon kommer till den punkten att hon kan tänka sig att prova på men är tveksam (förmodligen rädd) att ta sig iväg så finns också möjligheten någon gör ett hembesök eller prova använda sig av videosamtal. Om det inte leder till någon förändring kan professionell rådgivning och stöd för dig som anhörig var ett alternativ. 

Lycka till!

Mer läsning: Hur ska jag göra för att våga prata med en psykolog?