Känslor är en normal del av att vara människa. Det är okej att vara arg, ledsen och uppgiven likväl som glad och entusiastisk men icke desto mindre brukar vi föredra "positiva" känslor och sträva efter att minska förekomsten av "negativa" känslor.
För att kunna träna på att förhålla sig till känslor som vi upplever som smärtsamma, är det hjälpsamt att känna till en del fakta. Exempel på det är att känslor är en normal del av livet och att de sällan varar länge. De går faktiskt över även om vi inte gör något åt saken. Det är också hjälpsamt att veta vilken känsla man har. Det låter kanske självklart, men det är inte helt ovanligt att vi misstolkar känslor - t ex misstar uppspelthet för ångest. Förståelsen kan underlättas av att lägga märke till andra upplevelser, är du t ex spänd i musklerna kan det peka på att det handlar om ångest. Du kan också använda dig av att fundera på vad någon annan skulle känna i en liknande situation, för att undersöka vilken känsla det rör sig om.
Inte nog med att vi kan blanda ihop känslor med varandra, ibland blandar vi ihop tankar med känslor också: ”jag kände mig misslyckad” - vilket ju faktiskt är en tanke och inte en känsla. Ytterligare viktig information om känslor är att även när de är påträngande så behöver man inte agera på dem, känslor kan accepteras. Det här kan låta provocerande, framför allt om det är en väldigt obehaglig känsla som exempelvis hög ångest. Nedan ska jag förklara lite mer hur jag menar.
Det går att rida ut en känsla, se den öka och sedan klinga av. Man kan föreställa sig känslan som en våg som kommer och går. Genom att "surfa" på den, eller rida ut den, lär man sig att känslan inte fortsätter att öka okontrollerat, utan att den faktiskt går över.
När man har känslor som upplevs som mycket svåra att hantera, kan man ofta se följande händelseutveckling:
Det är lätt att förstå att den snabba lindringen av den obehagliga känslan gör det frestande att, i det här fallet, hetsäta men långsiktigt förstärker det problemet och ökar upplevelsen av att misslyckas och ”vara dålig”.
Ett sätt att skapa lite avstånd till en situation kan vara genom att skriva ner vad man upplever och på så sätt stanna i känslan istället för att fly den.
För att bryta händelsekedjan, behöver man träna på att sakta ner förloppet. Så fort man upptäcker att det finns en triggande händelse eller känsla, behöver man skapa lite avstånd till situationen genom att skriva ner vad man upplever och på så sätt stanna i känslan istället för att fly den:
Detta uppfattas ofta som mycket frustrerande, men är viktigt eftersom det förhindrar att känslan förstärks, som i beskrivningen ovan. Genom att sakta ner och observera vad som händer och hur jag reagerar öppnar sig valmöjligheter. Man kan jobba med att:
Ibland kan man behöva ytterliga strategier för att påverka känslan och bryta händelsekedjan. Ett exempel kan vara en promenad eller annan fysisk aktivitet.
I vissa fall kan det upplevas för svårt och utmanande att rida ut känslan enligt ovan. Då kan man behöva ytterligare strategier för att påverka känslan. Här är några exempel:
Inledningsvis kan de alternativa strategierna kännas klena i jämförelse och det krävs träning att tillämpa dem. Men med tiden blir det en positiv spiral av att ha lyckats rida ut känslan utan destruktiva flyktbeteenden.
Lycka till!
I del I: Varför grubblar vi? undersökte vi grubblandets funktion och vad som vidmakthåller det. Vi kom överraskande nog fram till att det är det vi gör för att lugna oss, de tröstande tankarna, som faktiskt gör så att grubblandet fortsätter. Så hur ska man då bära sig åt, om det inte går att bli av med orostankar genom att försöka argumentera med eller släta över dem?
Vem som helst kan drabbas av att inte kunna låta bli att grubbla över saker det egentligen inte går att göra något åt. Ofta ältar vi i situationer som innehåller osäkerhet, tvivel eller beslut och vi försöker lösa både lösliga och olösliga problem med hjälp av tanken.
Den 10 september är det Internationella suicidpreventiva dagen. En dag som International Association for Suicide Prevention (IASP) tillsammans med Världshälsoorganisationen (WHO) införde 2003 för att uppmärksamma arbetet med att förhindra självmord.
