Tack och lov för vår förmåga att grubbla över det som varit och komma skall! Trots att det är en benägenhet som vi ofta kopplar till oro, sömnlösa nätter och allmänt elände, har vår tankeförmåga och fantasi faktiskt haft stort överlevnadsvärde. Det är dem vi har att tacka för att vi kan använda våra erfarenheter och förutse faror innan de inträffar.
Numera lever vi mer skyddat och oroar oss ofta för saker som inte har direkt med överlevnad att göra och drabbas av onödiga orostankar som varnar oss för andra typer av faror. ”Tänk om jag inte får jobbet jag sökte!” ”Undrar om jag gjorde Peter ledsen när jag sa så?”.
Vem som helst kan drabbas av att inte kunna låta bli att grubbla över saker det egentligen inte går att göra något åt. Ofta ältar vi i situationer som innehåller osäkerhet, tvivel eller beslut och vi försöker lösa både lösliga och olösliga problem med hjälp av tanken. ”Ska jag ta jobbet jag blivit erbjuden?” ”Skulle jag må bättre om jag skilde mig?” Ältandet är ofta ett meningslöst försök att söka svar på frågor som det inte går att svara på eller grubbla över saker som redan hänt. Det kan också vara ett sätt att med tankens hjälp skydda sig från verkliga eller overkliga hot. Det typiska grubblandet är en slags inre kamp där vi i tankarna överlägger möjligheter att påverka, förändra, förutse, förstå och förbereda oss på något, men inte lyckas med det vi eftersträvar.
När vi grubblar är två typer av tankar i farten: orostankar (väcker oro, osäkerhet och olust) och trösttankar (fungerar lugnande och tröstar). Båda kan ha mycket olika utseende och innehåll. ”Tänk om jag har cancer!” ”Älskar han mig inte längre?” ”Finns det någon mening med livet?” ”Vilken bil ska jag välja?”. Trösttankar ger en tillfällig, lugnande känsla: ”Om jag hade cancer skulle läkaren ha upptäckt det”, ”Det klart han älskar mig, annars hade han ju lämnat mig”. De lugnande tankarna kan vara logiska men även orealistiska eller önsketänkande: ”Snart kommer de på hur han är och då ångrar de att de inte gav jobbet till mig”. Grubbel kan liknas vid en tennismatch. Ena sidan slår över en skrämmande tanke och den andra svarar med en tröstande tanke. Varje gång ”bollen” kommer över på andra sidan kan den slås tillbaka och spelet kan fortgå hur länge som helst. Vår förmåga att se nya farligheter gör att ältandets innehåll kan variera oändligt, även om det handlar om samma ämne.
Tankar, ältande och grubbel är viljemässigt kontrollerbara beteenden, även om det inte alltid känns så. Det är ett inlärt beteende som vilket beteende som helst. Vi kan besluta oss för att tänka på en viss sak, men vi kan inte bestämma oss för att inte tänka alls eller för att inte tänka på till exempel äppelpaj. Prova! När vi försöker hålla ordning på vad vi inte ska tänka på, tänker vi automatiskt på det.
Viljemässigt kontrollerbara beteenden styrs av det som händer före och efter beteendet, i enkla ordalag. Om du till exempel känner obehag i någon form som du upplever minskar (om så bara för en kort stund) efter ett visst beteende, är chansen stor att du kommer göra om samma sak. Om ett barn först måste göra sina läxor innan det får spela dataspel som belöning, kommer dataspelandet förstärka läxläsandet. På samma sätt förstärker en tröstande tanke en föregående orostanke. Grubblandet vidmakthålls eftersom vi vill sluta med de plågsamma orostankarna, men vill behålla de lugnande trösttankarna. Man vill gärna tro att man kommer att kunna hitta en lugnande tanke som sätter stopp för orostankarna, när man i själva verket bara servar tillbaka bollen för en ny orostanke. Paradoxalt nog är det alltså trösttankarna som driver grubblandet!
I del I: Varför grubblar vi? undersökte vi grubblandets funktion och vad som vidmakthåller det. Vi kom överraskande nog fram till att det är det vi gör för att lugna oss, de tröstande tankarna, som faktiskt gör så att grubblandet fortsätter. Så hur ska man då bära sig åt, om det inte går att bli av med orostankar genom att försöka argumentera med eller släta över dem?
Den 10 september är det Internationella suicidpreventiva dagen. En dag som International Association for Suicide Prevention (IASP) tillsammans med Världshälsoorganisationen (WHO) införde 2003 för att uppmärksamma arbetet med att förhindra självmord.
Det borde inte komma som en chock. Ända sedan den dagen man fick ett positivt svar på graviditetstestet eller barnbesked från adoptionsbyrån har man ju vetat att de små liven en gång ska bli stora och flytta hemifrån. Ändå kan det kännas som en kalldusch den dagen det händer.
