Hur ska jag bemöta min flickvän som har borderline och PTSD?
#

Fråga:

Hej

Min flickvän håller på att utredas för borderline och PTSD. Hon kan bli väldigt arg över småsaker och hotar om att göra slut eller be mig gå. Och jag vet inte vad jag ska göra när hon beter sig så?

SVAR:

Hej

Din problembeskrivning är kort och många detaljer saknas i din fråga. Mitt svar kommer därför att ha en generell karaktär.

Borderline personlighetsstörning eller emotionellt instabilt personlighetssyndrom (IPS) som det företrädesvis kallas är en diagnos som ställs inom psykiatrin efter en noggrann utredning. Det som du behöver känna till om begreppet emotionellt instabilt personlighetssyndrom är att det betyder att din flickvän har ett mönster av beteenden som har funnits under en längre tid d v s typiska sätt att tänka, känna, agera, och relatera till sig själv och sin omvärld.

I diagnosen ingår symtom som rädsla om att bli övergiven, kraftiga humörsvängningar, impulsivitet, svårighet att hantera ilska, återkommande självmordsförsök, hot om självmord eller självskadebeteende, ett mönster av instabila och intensiva relationer, kronisk tomhetskänsla, instabil självkänsla, stressrelaterade paranoida tankar eller dissociativa symtom. Symtombilden uttrycker sig naturligtvis olika hos olika personer. Instabilitet kan dock sägas vara kärnan i denna diagnos, instabilitet i känslor (raseri, oro, depression), instabilitet i relationer (kaos), instabilitet i självbild och identitet, instabilitet i beteenden och instabilitet i sätt att tänka (misstänksamhet). Alltså lever personen i ett känslomässigt, tankemässigt och beteendemässigt kaos. Eftersom symtomen och beteendena förmodligen har funnits under en längre tid påverkar de personens mående, agerande och personens relationer på ett negativt sätt.

Det är inte så ovanligt att personer med dessa svårigheter har i sin levnadshistoria en eller flera traumatiska händelser med inslag av våld, sexuellt övergrepp eller relationstrauma etc. Därför kan diagnosen posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) också bli relevant och ställas. Ångest och depression är också vanligt förekommande.

Det kan vara mycket påfrestande att vara anhörig till en person med diagnosen IPS som sannolikt är även traumatiserad. Anhöriga själva kan riskera att drabbas av psykisk ohälsa. Man känner skuld, maktlöshet och hjälplöshet, man känner sorg, frustration och förvirring bl a eftersom ens ansträngningar att hjälpa, resonera, försäkra och trösta leder till ingen eller motsatt effekt d v s den drabbade personen mår inte bättre, beter sig aggressivt, drar sig tillbaka, hotar med separation, känner sig missförstådd, skadar sig själv eller skickar ut suicidala signaler.

Den bästa hjälpen tycks vara att hjälpa sin anhörig att söka hjälp, stödja henne att gå i psykologisk behandling och uppmuntra henne att bli kvar i behandlingen. Idag finns effektiv psykologisk behandling med gott forskningsstöd för tillståndet t ex dialektiskt beteendeterapi (DBT). Även stöd vid medicinsk behandling kan ha stor betydelse då de samexisterande tillstånden som depression och ångest kan bli bättre av adekvat medicinering.

Det är inte alls fruktbart att försöka bråka tillbaka eller resonera med en person som befinner sig i ett känslomässigt kaos och som just då kan ha fått ett vredesutbrott. Kommunikation ska ske när personen har fått tillbaka lugnet och det ska ske på ett icke dömande, icke skuldbeläggande sätt. I ett lugnt läge kan man tillsammans prata om och utforska vad som kan vara problemet och hur var och en kan göra sitt bästa för att hantera de laddade situationerna. Ett enkelt tips kan vara att gå ifrån de laddade situationerna, lugna ner sig först för att sedan kan föra en dialog.

Det är viktigt att fånga upp de behoven och de smärtsamma känslor som oftast finns bakom ilskan, kommunicera att man förstår känslorna och ser behoven. Lika viktigt är att reflektera tillsammans över alternativa sätt att framföra behoven. Det är viktigt för alla inblandade parter att stanna upp, iaktta sig själv utifrån, och uppmärksamma och beskriva känslor och tankar och behoven istället för att dras med starka känslor och impulsiva beteenden. Man ska även uppmärksamma skulden t ex ”mitt fel, ditt fel” som har för konsekvens att relationer och situationer blir infekterade. Det finns däremot ett gemensamt lidande för alla inblandade. Där för är det viktigt att beskriva problemet på ett neutralt och sakligt sätt så att det blir möjligt att hitta en lösning till.Man kan sätta upp gemensamma konkreta mål för att kommunicera bättre och förbättra relationen.

Man strävar på detta sätt att skapa en stämning där personen känner sig förstådd och bekräftad, vilket förhoppningsvis uppmuntrar till ansvarstagande för sina beteenden och mer konstruktiv kommunikation i framtiden.

Trots allt är det inte du som ska få din flickvän på bättre psykisk hälsa utan det är hennes eget ansvar. Anhöriga känner ofta skuld för att sin maktlöshet och för att deras goda vilja att ställa upp och hjälpa ger motsatt effekt och t o m känner att det kan vara deras fel att den anhörige inte mår bättre. Det är viktigt att lyssna och stötta samtidigt som det är lika viktigt att sätta gränser och inte låta sig bli smittad av hela situationen eller låta sig dras in i en ond cirkel. I slutändan handlar om en balans mellan engagemang och tillgänglighet å ena sidan och gränssättning å andra sidan.

Eftersom anhörigas psykiska hälsa kan drabbas negativt är det viktigt att de söker hjälp för sin egen del. Gruppträffar för anhöriga är en form av stöd som ibland erbjuds inom psykiatrin. Man kan också läsa om diagnoserna tillsammans, diskutera och lära sig om bl a svårigheterna och hur man ska förhålla sig till dem. Det finns böcker på svenska skrivna av författare med mycket erfarenhet av området. Anna Kåver och Åsa Nilsonne är några förslag på författare. Även vi kan erbjuda stöd.

Lycka till

Related Posts