Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
"Hej! Jag är en tankspridd person som dagdrömmer ofta. Jag har även en fantasivärld kring olika personer jag skapat i mitt huvud. För ungefär ett år sedan noterade jag att jag spenderade väldigt mycket tid i min fantasivärld. Jag tänker på den hela tiden och kan gå runt i cirklar i flera timmar medan jag tänker på dessa påhittade personer. Det har hänt att jag valt min fantasivärld framför min familj och mina vänner också, även om det inte händer ofta. Jag tänker på den när jag vaknar, i duschen, vid matbordet, så fort jag får tråkigt och innan jag ska sova. Ibland känns det också svårt att acceptera att figurerna bara finns i mitt huvud. Jag vet ju att de inte är verkliga, men de känns så äkta i mitt huvud och jag blir ledsen av att tänka på att de faktiskt inte finns. Nu har jag till och med börjat fantisera om att träffa dessa påhittade personer. Det känns som att jag är helt galen! Kommer min fantasivärld bli en ovana som gör att jag inte kan leva mitt liv fullt ut?"
Du beskriver att det var ungefär ett år sedan du först lade märke till att ditt dagdrömmande tog alltför stora proportioner. Hur såg din vardag ut då? Vilka egenskaper har personerna i din fantasivärld och hur får de dig att må jämfört med hur din familj och dina vänner får dig att må?
Att dagdrömma kan vara en rätt så förnämlig aktivitet - och att kunna fly till en annan verklighet när den egna känns alltför trist kan vid första anblick ha mer fördelar än nackdelar. Men om din verklighet alltid upplevs som ett sämre alternativ än din fantasivärld bör du kanske ta dig en funderare på vad det är mer specifikt som känns otillräckligt i din vardag?
Är det möjligt att försöka skapa relationer och situationer som ger dig samma känsla? Låt din fantasivärld fungera som en målsättning som ger riktning åt dina handlingar och undersök sedan vilka delar av verkligheten som du oftast tenderar att fly ifrån.
På många sätt är det ju positivt att veta vad du vill eftersträva - kanske är dina dagdrömmar en slags karta och kompass mot din framtid? Om man till exempel har social ångest eller en traumatisk barndom bakom sig kan det vara behagligt med en plats där man känner sig trygg och älskad. Den kan man försöka återskapa i verkligheten så gott det går.
Om man istället tittar på dagdrömmeri ur ett neuropsykologiskt perspektiv, har Eli Somer, professor i klinisk psykologi, myntat begreppet “maladaptivt dagdrömmande” för att beskriva när dagdrömmeri går över till ett slags missbruk. Det som karaktäriserar ett maladaptivt dagdrömmeri är att det oftast innehåller mer detaljerade berättelser och att dagdrömmaren ibland framkallar de inre bilderna med hjälp av musik.
Forskningen visar att många av de som utövar maladaptivt dagdrömmeri har diagnosticerats med den uppmärksamhetsstörning som går under benämningen ADD (Attention Deficit Disorder). Men då intensivt dagdrömmande i sin tur bidrar till en minskad förmåga att fokusera så kan det vara svårt att avgöra vad som är hönan och vad som är ägget i det hela.
Ta långsamma steg tillbaka till här och nu och se över om det kan hjälpa med exempelvis medveten närvaro i övergången. Det är alltid möjligt att skapa magi och starka upplevelser i vardagen genom att aktivt göra val som leder dig i den riktningen.
”Vad du än kan göra, eller drömmer att du kan göra, påbörja det.” - Ivo Andric
Ta hand om dig och lycka till!
Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Läsarfråga: Jag tillåter mig aldrig att unna mig något extra, köper alltid det billigaste fast jag har pengar. Till andra köper jag gärna presenter. Jag kör en gammal bil, gör billigaste renoveringarna i huset, inget extra med mera. Om jag någon gång köpt något extra så ber jag ofta om ursäkt för det. Efter många års högskolestudier (på äldre dar) har jag ett bra jobb men jag kan inte ta in att det är så, ”inte kan jag ha det jobbet”! Så fort utbildningen var klar fick jag problem med ryggen och nu utmattningssyndrom och sjukskrivning. Jag undrar om det hör ihop med att jag inte kan tillåta mig att faktiskt vara nöjd över min utbildning, att kroppen ser till att jag inte kan jobba? Likaså nu under lång sjukskrivning så kan jag inte acceptera det och göra det bästa av det utan jag tänker ständiga katastroftankar. Vad kan detta bero på? Finns det något att göra?
Läsarfråga: "Min sambo ljuger ofta om helt onödiga saker och struntar i att betala räkningar och ljuger sedan om det vilket får mig att känna mig så stressad att jag gråter hela nätterna och får hjärtklappningar. Han vet att jag förlorat mitt hem tidigare pga liknande händelser och hur det traumatiserat mig men väljer ändå att göra så här gång på gång vilket kan sätta mig och barnen på gatan. Han ger mig dåligt samvete genom att säga saker som ”ska du lämna mig i en 3a?”. Jag mår jättedåligt och det känns som han slår sönder mig psykiskt. Är detta psykisk misshandel?”
