Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
"Hur bygger man upp sitt självförtroende? Blir problem i mitt arbete. Försöker vara trevlig o ger komplimanger till ny personal o gör mitt bästa. Ändå får ingen chans vara kvar. Inte ens som timanställd."
Hej!
Jag beklagar att du upplever det du beskriver och att du inte fått möjlighet att stanna kvar på de jobb du haft hittills. Jag har inga närmare detaljer om din situation men att det påverkar dig negativt låter fullt förståeligt!
Du nämner självförtroende i din fråga och att detta leder till problem i ditt arbete. Generellt inom psykologin brukar man beskriva självförtroende som ”individens upplevda tilltro till sin förmåga i olika situationer”. Utifrån din fråga är det svårt att veta exakt hur du tänker kring de problem du upplever, men du skulle kunna börja med att bena ut vad orsaken kan vara till att du inte får fortsätta på de jobb du haft:
När man upplever lågt självförtroende är det vanligt att man har tankar om att man inte skulle vara “tillräckligt bra” eller “dålig”, och dessa tankar kan ta upp en stor del av vår tid. Om det är så för dig, så försök att hantera tankarna genom att se dem som just tankar i stället för att ta dem som sanningar.
Läs också: Hantera obehag och ångest med självmedkänsla
En annan sak som kan vara hjälpsamt är självmedkänsla. Du skriver att du haft flera olika arbeten men inte fått vara kvar. I samband med sådana motgångar är det vanligt att uppleva självkritiska tankar och även känslor av skuld och skam, vilket gör att ens lidande blir ännu värre. Så förutom att försöka hitta förklaringen till varför du inte fått vara kvar, kan du försöka lägga ditt fokus på det arbete som du faktiskt gör. Yttre faktorer, som t.ex. arbetsmarknadens situation, kan du inte påverka, men hur du förhåller dig till dig själv är inom din kontroll, även om du kan behöva öva på det!
Sammanfattningsvis: försök ifrågasätta de tankar du har om dig själv och som ger dig lågt självförtroende, så de inte får ta fullt så mycket utrymme. Fokusera i stället på det som du gör bra, trots dina motgångar.
Om du upplever att det är svårt att hitta en väg framåt själv, så tveka aldrig att boka en tid hos någon av våra psykologer och psykoterapeuter - att prata med någon som kan hjälpa en ringa in de problem man upplever hjälper ofta mer än man kan tro.
Lycka till och ta hand om dig!
Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Läsarfråga: Jag tillåter mig aldrig att unna mig något extra, köper alltid det billigaste fast jag har pengar. Till andra köper jag gärna presenter. Jag kör en gammal bil, gör billigaste renoveringarna i huset, inget extra med mera. Om jag någon gång köpt något extra så ber jag ofta om ursäkt för det. Efter många års högskolestudier (på äldre dar) har jag ett bra jobb men jag kan inte ta in att det är så, ”inte kan jag ha det jobbet”! Så fort utbildningen var klar fick jag problem med ryggen och nu utmattningssyndrom och sjukskrivning. Jag undrar om det hör ihop med att jag inte kan tillåta mig att faktiskt vara nöjd över min utbildning, att kroppen ser till att jag inte kan jobba? Likaså nu under lång sjukskrivning så kan jag inte acceptera det och göra det bästa av det utan jag tänker ständiga katastroftankar. Vad kan detta bero på? Finns det något att göra?
Läsarfråga: "Min sambo ljuger ofta om helt onödiga saker och struntar i att betala räkningar och ljuger sedan om det vilket får mig att känna mig så stressad att jag gråter hela nätterna och får hjärtklappningar. Han vet att jag förlorat mitt hem tidigare pga liknande händelser och hur det traumatiserat mig men väljer ändå att göra så här gång på gång vilket kan sätta mig och barnen på gatan. Han ger mig dåligt samvete genom att säga saker som ”ska du lämna mig i en 3a?”. Jag mår jättedåligt och det känns som han slår sönder mig psykiskt. Är detta psykisk misshandel?”