Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
"Hej. Vad gör man när man inte vill gå tillbaka till jobbet efter mammaledigheten? Har haft en trasslig arbetsplats sedan tidigare. Inget nytt till bättre har hänt. Folk har till o med slutat. Har sökt en massa andra jobb men ej fått. Problemet är att jag känt mig diskriminerad på jobbet o fackets maktlösa utan bevismaterial. Vad ska jag göra?"
Hej och tack för din fråga.
Jag vill inledningsvis poängtera att din fråga skulle kunna besvaras bättre rent juridiskt av någon annan än oss. Du kan prova kontakta arbetsmiljöverket. Jag kommer ändå försöka svara på din fråga utifrån ett psykiskt perspektiv.
Till och börja med är det förstås tråkigt att höra du hamnat i den situation du befinner dig i. Det är förstås fullt normalt att känna olust, ångest eller ledsenhet inför att börja jobba igen i en sådan situation men du ska naturligtvis inte behöva ha det så. Tyvärr är det inte helt ovanligt av olika skäl. Diskriminering är förmodligen bland det värsta, där du som person blivit åsidosatt för den du är eller kanske råkat ut för någon form av mobbning. I en sådan situation är det vanliga att känna sig kränkt, ledsen och förbannad. Samtidigt kan det infinna sig känslor av uppgivenhet och maktlöshet när läget är så pass låst som det låter.
Du har ju försökt att få hjälp av ditt fack men de har inte kunnat hitta något som går att bevisa – vilket förstås blir än mer frustrerande. Du har försökt söka andra jobb för att byta arbetsplats men det har inte gett något. Om detta inte handlar om din chef så blir jag väldigt nyfiken på vad din chef gör? Hen har naturligtvis det yttersta ansvaret för arbetsmiljön och har sedan den 31:a mars 2016 en föreskrift om organisatorisk och social arbetsmiljö att förhålla sig till. Oavsett om det går att bevisa att diskriminering förekommer eller inte så måste din psykiska hälsa tas på allvar. Kan du fokusera på ditt psykiska mående utifrån nuvarande situation istället? Din chef är skyldig att agera utifrån detta. Om du inte får gehör av din chef ta det till nästa chef. Jag kan heller inte låta bli att undra varför företagshälsovården inte är inkopplad? Kräv att få stöd och hjälp därifrån eftersom det påverkar ditt mående. Har du haft kontakt med arbetsplatsens skyddsombud? De kan ju göra en anmälan till arbetsmiljöverket om inget sker. Möjligheten att kunna bli omplacerad är kanske också något som kan vara värt att lyfta om du kan tänka dig det?
Om du inte får till den förändring du vill behöver du ta ställning till vilket som är viktigast för dig – att jobba kvar med ekonomisk trygghet och acceptera den nuvarande situationen eller om det är värt att säga upp dig och att få må bra även om det kanske kan påverka din ekonomi. Jag tror att det kan vara så att du har rätt att säga upp dig på grund av personliga skäl om de inte kan få till en omplacering. Vilket kan ge en del fördelar ekonomiskt.
Jag hoppas verkligen att din situation löser sig.
Lycka till!
Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Läsarfråga: Jag tillåter mig aldrig att unna mig något extra, köper alltid det billigaste fast jag har pengar. Till andra köper jag gärna presenter. Jag kör en gammal bil, gör billigaste renoveringarna i huset, inget extra med mera. Om jag någon gång köpt något extra så ber jag ofta om ursäkt för det. Efter många års högskolestudier (på äldre dar) har jag ett bra jobb men jag kan inte ta in att det är så, ”inte kan jag ha det jobbet”! Så fort utbildningen var klar fick jag problem med ryggen och nu utmattningssyndrom och sjukskrivning. Jag undrar om det hör ihop med att jag inte kan tillåta mig att faktiskt vara nöjd över min utbildning, att kroppen ser till att jag inte kan jobba? Likaså nu under lång sjukskrivning så kan jag inte acceptera det och göra det bästa av det utan jag tänker ständiga katastroftankar. Vad kan detta bero på? Finns det något att göra?
Läsarfråga: "Min sambo ljuger ofta om helt onödiga saker och struntar i att betala räkningar och ljuger sedan om det vilket får mig att känna mig så stressad att jag gråter hela nätterna och får hjärtklappningar. Han vet att jag förlorat mitt hem tidigare pga liknande händelser och hur det traumatiserat mig men väljer ändå att göra så här gång på gång vilket kan sätta mig och barnen på gatan. Han ger mig dåligt samvete genom att säga saker som ”ska du lämna mig i en 3a?”. Jag mår jättedåligt och det känns som han slår sönder mig psykiskt. Är detta psykisk misshandel?”
