Läsarfråga: ”Hur ska jag lära mig att lita på mig själv och stå upp för mig själv? Hur lär jag mig att förstå vad jag SJÄLV står för?”
”Det senaste året har jag stundvis börjat uppleva att inget riktigt känns verkligt. Det rör sig om korta ’flashes’ som kan uppstå oavsett om jag är mitt i en intervju, lagar mat eller sitter i soffa. Under dessa flashes fastnar jag i ett slags tredjepersonsläge där jag betraktar mig själv utifrån, som om jag hamnar utanför min egen kropp och där allt jag själv säger, allt alla andra säger och allt som händer omkring mig följer ett manus som jag läst på förhand. Upplevelsen varar sällan längre än någon minut men kommer flera gånger i veckan. Upplevelsen är förstås mycket svår att förklara kortfattat i text. Min fundering är förstås om detta är något jag bör oroa mig för, eller om jag ska försöka släppa tankarna på detta som något farligt.”
Hej och tack för din fråga!
Du beskriver att du det senaste året stundvis, i korta stunder, börjat uppleva att inget riktigt känns verkligt. Känslan uppstår i vardagliga situationer och du beskriver det som att du ”betraktar dig själv utifrån” och att ”allt följer ett manus”.
Det är svårt att uttala sig kring detta utan att veta mer om ditt mående och din livssituation, men ett tillstånd som det skulle kunna handla om är depersonalisationssyndrom (DDD). Tillståndet är påfallande okänt - även inom vården - och ledande forskare i USA och Storbritannien menar att syndromet är en av vår tids mest förbisedda diagnoser. 2020 kom den första svenska boken på området, ”Overklighetskänslor: om depersonalisationssyndrom” skriven av psykologen Anna Strid, som även har personlig erfarenhet av tillståndet. Så här beskrivs depersonalisation i några citat i boken:
"Det känns som om det är en hinna mellan mig och världen."
"Det känns som om jag befinner mig inuti en bubbla."
"Jag känner mig som en främling inför mig själv."
Andra beskrivningar är att det är som att se sig själv på film, att det känns som att verkligheten är overklig eller att det känns som att man inte har kontakt med sig själv, sina känslor och sin kropp.
Många människor kan känna igen sig i att de upplevt detta vid några enstaka tillfällen, men för en del händer det relativt ofta under en period eller som ett varaktigt tillstånd. Eftersom okunskapen på området är stor finns det risk att man möts av oförstående om/när man berättar om sina symtom. En del vågar inte berätta, av rädsla för andras reaktioner. Man kanske tror att man håller på att bli ”galen”- och tänker att andra också kommer att tro det (även om så inte är fallet). Dessutom kan det vara svårt att sätta ord på upplevelsen av att vara ”avskild från både sig själv och världen runt omkring”. Många som berättat om det i vården har fått den otillräckliga eller felaktiga förklaringen att det handlar om ångest. Även om depersonalisation kan finnas med vid ångest så är det ett separat tillstånd, och många har ångest utan upplevelse av depersonalisation. Internationell forskning tyder på att mellan 1 och 3 procent av befolkningen i västvärlden lider av depersonalisation, vilket motsvarar 100.000-300.000 personer bara i Sverige.
Orsakerna till depersonalisation kan till exempel vara långvariga lågintensiva emotionella trauman, t.ex. att man under uppväxten har upplevt återkommande mönster av negativt bemötande och förminskande eller upprepade svåra upplevelser av att inte duga eller passa in. Tillståndet kan även finnas parallellt med andra psykiatriska diagnoser, t.ex. ångest, depression och personlighetsstörningar. Vissa droger tycks också kunna utlösa tillståndet. Man kan dock få depersonalisationssyndrom utan att man kan påvisa några eventuella orsaker - och som ofta vid psykiatriska diagnoser är det svårt att bevisa exakta orsakssamband.
Det finns hjälp att få för att hantera eller bli av med depersonalisationssyndrom, vilket man ju kan vilja även om tillståndet i sig är ofarligt. Försäkra dig om att din behandlare har eller skaffar sig kunskaper på området. För många drabbade är det till hjälp bara att få ett namn på tillståndet och att förstå vad det handlar om. Behandlingsinsatser kan t. ex handla om att minska katastroftankar, fokus på symptomen och eventuella undvikandebeteenden samt öka närvaron i nuet. Tillståndet kan även gå över av sig självt.
Jag vet inte om du känner igen dig i denna beskrivning eller om det är just depersonalisation du upplever - men det skulle kunna vara det. Om du vill prata mer om och undersöka detta vidare är du såklart välkommen att boka en tid med en behandlare hos oss på PrataMera. Då får du hjälp att undersöka hur det är för just dig, och vilka strategier du skulle kunna bli hjälpt av.
Ta hand om dig!
Läsarfråga: ”Hur ska jag lära mig att lita på mig själv och stå upp för mig själv? Hur lär jag mig att förstå vad jag SJÄLV står för?”
Läsarfråga: Hur bygger man upp sitt självförtroende? Blir problem i mitt arbete. Försöker vara trevlig o ger komplimanger till ny personal o gör mitt bästa. Ändå får ingen chans vara kvar. Inte ens som timanställd.
Läsarfråga: ”Jag har varit med om flera hundra trauman. Jag kan inte längre se på otäcka filmer, höra otäck musik eller höra om mord, fast att det jag varit med om handlat om något helt annat."
