Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
”Det senaste året har jag stundvis börjat uppleva att inget riktigt känns verkligt. Det rör sig om korta ’flashes’ som kan uppstå oavsett om jag är mitt i en intervju, lagar mat eller sitter i soffa. Under dessa flashes fastnar jag i ett slags tredjepersonsläge där jag betraktar mig själv utifrån, som om jag hamnar utanför min egen kropp och där allt jag själv säger, allt alla andra säger och allt som händer omkring mig följer ett manus som jag läst på förhand. Upplevelsen varar sällan längre än någon minut men kommer flera gånger i veckan. Upplevelsen är förstås mycket svår att förklara kortfattat i text. Min fundering är förstås om detta är något jag bör oroa mig för, eller om jag ska försöka släppa tankarna på detta som något farligt.”
Hej och tack för din fråga!
Du beskriver att du det senaste året stundvis, i korta stunder, börjat uppleva att inget riktigt känns verkligt. Känslan uppstår i vardagliga situationer och du beskriver det som att du ”betraktar dig själv utifrån” och att ”allt följer ett manus”.
Det är svårt att uttala sig kring detta utan att veta mer om ditt mående och din livssituation, men ett tillstånd som det skulle kunna handla om är depersonalisationssyndrom (DDD). Tillståndet är påfallande okänt - även inom vården - och ledande forskare i USA och Storbritannien menar att syndromet är en av vår tids mest förbisedda diagnoser. 2020 kom den första svenska boken på området, ”Overklighetskänslor: om depersonalisationssyndrom” skriven av psykologen Anna Strid, som även har personlig erfarenhet av tillståndet. Så här beskrivs depersonalisation i några citat i boken:
"Det känns som om det är en hinna mellan mig och världen."
"Det känns som om jag befinner mig inuti en bubbla."
"Jag känner mig som en främling inför mig själv."
Andra beskrivningar är att det är som att se sig själv på film, att det känns som att verkligheten är overklig eller att det känns som att man inte har kontakt med sig själv, sina känslor och sin kropp.
Många människor kan känna igen sig i att de upplevt detta vid några enstaka tillfällen, men för en del händer det relativt ofta under en period eller som ett varaktigt tillstånd. Eftersom okunskapen på området är stor finns det risk att man möts av oförstående om/när man berättar om sina symtom. En del vågar inte berätta, av rädsla för andras reaktioner. Man kanske tror att man håller på att bli ”galen”- och tänker att andra också kommer att tro det (även om så inte är fallet). Dessutom kan det vara svårt att sätta ord på upplevelsen av att vara ”avskild från både sig själv och världen runt omkring”. Många som berättat om det i vården har fått den otillräckliga eller felaktiga förklaringen att det handlar om ångest. Även om depersonalisation kan finnas med vid ångest så är det ett separat tillstånd, och många har ångest utan upplevelse av depersonalisation. Internationell forskning tyder på att mellan 1 och 3 procent av befolkningen i västvärlden lider av depersonalisation, vilket motsvarar 100.000-300.000 personer bara i Sverige.
Orsakerna till depersonalisation kan till exempel vara långvariga lågintensiva emotionella trauman, t.ex. att man under uppväxten har upplevt återkommande mönster av negativt bemötande och förminskande eller upprepade svåra upplevelser av att inte duga eller passa in. Tillståndet kan även finnas parallellt med andra psykiatriska diagnoser, t.ex. ångest, depression och personlighetsstörningar. Vissa droger tycks också kunna utlösa tillståndet. Man kan dock få depersonalisationssyndrom utan att man kan påvisa några eventuella orsaker - och som ofta vid psykiatriska diagnoser är det svårt att bevisa exakta orsakssamband.
Det finns hjälp att få för att hantera eller bli av med depersonalisationssyndrom, vilket man ju kan vilja även om tillståndet i sig är ofarligt. Försäkra dig om att din behandlare har eller skaffar sig kunskaper på området. För många drabbade är det till hjälp bara att få ett namn på tillståndet och att förstå vad det handlar om. Behandlingsinsatser kan t. ex handla om att minska katastroftankar, fokus på symptomen och eventuella undvikandebeteenden samt öka närvaron i nuet. Tillståndet kan även gå över av sig självt.
Jag vet inte om du känner igen dig i denna beskrivning eller om det är just depersonalisation du upplever - men det skulle kunna vara det. Om du vill prata mer om och undersöka detta vidare är du såklart välkommen att boka en tid med en behandlare hos oss på PrataMera. Då får du hjälp att undersöka hur det är för just dig, och vilka strategier du skulle kunna bli hjälpt av.
Ta hand om dig!
Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Läsarfråga: Jag tillåter mig aldrig att unna mig något extra, köper alltid det billigaste fast jag har pengar. Till andra köper jag gärna presenter. Jag kör en gammal bil, gör billigaste renoveringarna i huset, inget extra med mera. Om jag någon gång köpt något extra så ber jag ofta om ursäkt för det. Efter många års högskolestudier (på äldre dar) har jag ett bra jobb men jag kan inte ta in att det är så, ”inte kan jag ha det jobbet”! Så fort utbildningen var klar fick jag problem med ryggen och nu utmattningssyndrom och sjukskrivning. Jag undrar om det hör ihop med att jag inte kan tillåta mig att faktiskt vara nöjd över min utbildning, att kroppen ser till att jag inte kan jobba? Likaså nu under lång sjukskrivning så kan jag inte acceptera det och göra det bästa av det utan jag tänker ständiga katastroftankar. Vad kan detta bero på? Finns det något att göra?
Läsarfråga: "Min sambo ljuger ofta om helt onödiga saker och struntar i att betala räkningar och ljuger sedan om det vilket får mig att känna mig så stressad att jag gråter hela nätterna och får hjärtklappningar. Han vet att jag förlorat mitt hem tidigare pga liknande händelser och hur det traumatiserat mig men väljer ändå att göra så här gång på gång vilket kan sätta mig och barnen på gatan. Han ger mig dåligt samvete genom att säga saker som ”ska du lämna mig i en 3a?”. Jag mår jättedåligt och det känns som han slår sönder mig psykiskt. Är detta psykisk misshandel?”
