Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Vi fick en fråga från en person vars partner länge varit sjuk och behövt mycket stöttning. Personen beskriver hur kämpigt det har varit under lång tid och avslutar sitt brev till oss så här:
”... Jag har hela tiden försökt stötta, lyssna, hjälpa, följa med till undersökningar etc. Är mycket orolig och orkar inte längre. // Oroar mig mycket för den (nästa undersökning, reds. anmärkn.) och för hans hälsa och framtid. Har alltid tidigare följt med, bott på hotell, stöttat och väntat. Den här gången vill jag stanna hemma men får då så dåligt samvete att jag nästan går under. Behöver prata med någon om detta! Vad ska jag göra?”
Hej!
Tack för din fråga, och för förtroendet att få ta del av de svåra saker du kämpar med. Det låter som att du och din man haft det kämpigt under en lång tid i och med hans sjukdom. Du beskriver hur du på olika sätt stöttat honom både praktiskt och känslomässigt. Du känner nu att du har svårt att orka med att alltid finnas där, men får dåligt samvete av tanken på att inte vara med, till exempel när han ska på undersökning eller behandling.
Det är såklart är fint att ständigt vilja finnas där och stötta en närstående - men vi behöver även ta hand om oss själva för att orka. Att leva med någon som är långvarigt och svårt sjuk kan vara påfrestande och krävande på många sätt och innebär att även ens eget liv sätts i gungning. Man kan brottas med många svåra känslor och mycket oro som är svår att hantera. Ens eget mående påverkas ofta negativt, samtidigt som man ska vara den starka och orka (mer än man kanske egentligen gör). Dessutom kanske saker sätts på paus även i det egna livet för att man inte hinner eller orkar med det på grund av situationen. Eller så får man dåligt samvete, “inte kan väl jag roa mig eller göra något för min egen skull nu då min närstående är sjuk”.
För att orka finnas där och ta hand om den sjuka är det dock viktigt att ta hand om sig själv - också. Det innebär inte att man är egoistisk eller självisk, även om man kanske får den känslan. Snarare handlar det om att vi behöver få återhämta oss, pausa från det svåra och fylla på energi för att orka. Jag kommer att tänka på en metafor jag läste en gång: Om du tar ett glas fyllt med vatten och håller ut det med lyft rak arm framför dig, hur tungt är det då och hur länge orkar du hålla det? Ja, det beror troligen på om du måste hålla ut armen med glaset hela tiden, eller om du ibland får ställa ner det och ta en paus. Om du hela tiden måste hålla i glaset med den utsträcka armen så orkar du troligen inte så länge. Men om du får ställa ner det ibland och ta pauser kan du orka väldigt mycket längre.
Så är det även med bördor i livet, som det du kämpar med. Såklart försvinner inte det svåra för att du tar en paus, men det kan hjälpa dig att fylla på energi så du kan orka lite till sen. Försök unna dig att göra saker du tycker om och som kan ge just dig återhämtning. Det dåliga samvetet kanske ändå ligger där och skaver - men du behöver inte låta det styra vad du gör. Och kanske kan samvetet lugna ner sig när du tänker på att du tar hand om dig själv - även för din mans skull?
Ta hand om dig! Det behöver ni!
Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Läsarfråga: Jag tillåter mig aldrig att unna mig något extra, köper alltid det billigaste fast jag har pengar. Till andra köper jag gärna presenter. Jag kör en gammal bil, gör billigaste renoveringarna i huset, inget extra med mera. Om jag någon gång köpt något extra så ber jag ofta om ursäkt för det. Efter många års högskolestudier (på äldre dar) har jag ett bra jobb men jag kan inte ta in att det är så, ”inte kan jag ha det jobbet”! Så fort utbildningen var klar fick jag problem med ryggen och nu utmattningssyndrom och sjukskrivning. Jag undrar om det hör ihop med att jag inte kan tillåta mig att faktiskt vara nöjd över min utbildning, att kroppen ser till att jag inte kan jobba? Likaså nu under lång sjukskrivning så kan jag inte acceptera det och göra det bästa av det utan jag tänker ständiga katastroftankar. Vad kan detta bero på? Finns det något att göra?
Läsarfråga: "Min sambo ljuger ofta om helt onödiga saker och struntar i att betala räkningar och ljuger sedan om det vilket får mig att känna mig så stressad att jag gråter hela nätterna och får hjärtklappningar. Han vet att jag förlorat mitt hem tidigare pga liknande händelser och hur det traumatiserat mig men väljer ändå att göra så här gång på gång vilket kan sätta mig och barnen på gatan. Han ger mig dåligt samvete genom att säga saker som ”ska du lämna mig i en 3a?”. Jag mår jättedåligt och det känns som han slår sönder mig psykiskt. Är detta psykisk misshandel?”
