Jag hatar mig själv

Artikel jag hatar mig själv. Närbild på en persons ansikte, personen har en huvtröja med huvan uppdragen över huvudet
PrataMera
2018-03-20

"Hej, jag är 22 år gammal och hatar mig själv. Jag hatar allt som är och gör mig till mig. Det finns inte en dag det senaste året som tanken på självmord inte har slagit mig, på att jag inte orkar hata mig själv och trycka ner mig själv mer. Exempel: jag är egentligen jäkligt söt, men när jag ser mig själv i spegeln så ser jag bara allt som gör mig ful, både på insidan och på utsidan. Jag är dessutom otroligt ensam då jag stöter bort alla. Hjälp."

Hej och tack för din fråga.

Det låter som du är i en riktigt tuff situation. Du skriver att du hatar dig själv, både insida och utsida, och bara lägger märke till det hos dig som du uppfattar gör dig ful. Dessutom är du mycket ensam eftersom du stöter bort andra människor och du har tankar på att ta ditt liv. Vid en hastig anblick låter din situation enbart mörk och svår och dessutom akut. Men dina formuleringar innehåller även fler perspektiv. Du tar chansen att be om hjälp genom att skicka din fråga, skriver att du egentligen är jäkligt söt samt inte orkar hata och trycka ner dig själv mer. Jag tolkar jag det som att det finns en sida hos dig som förstår att det negativa inte är hela sanningen och att du önskar förändra synen på dig själv. Och inte minst att det finns hopp om att hjälp finns att få.

I mig dyker det upp frågor om hur din livssituation i stort ser ut; sysselsättning, ekonomi, boende, familj osv. Finns det någon runt om dig som vet hur dåligt du mår? Hur förstår du själv att du ser med så dömande och stränga ögon på dig själv? Har det alltid varit så, eller är det något som förändrats på senare tid? Du nämner det senaste året, vilket får mig att undra om något särskilt hänt som du reagerar på? Skräms du av dina negativa tankar? Är du självdestruktiv eller ovarsam om dig själv? Uppfattar du även signaler om att du själv och livet har mening och att det finns saker som du vill göra, människor du vill träffa?

Att vara 22 år kan för många vara en utmanande tid i livet. Man står på randen till vuxenlivet och får själv göra val om vad livet ska innehålla, både gällande relationer och vad man ska ägna sig åt. Alla möjligheter är öppna. Det är förvisso spännande på många sätt, men även otroligt stressande. Tänk om jag väljer fel? Tänk om jag inte duger? Beroende på vad livet bjudit på hittills, vilka erfarenheter vi har och vilket stöd som finns runt omkring, har vi olika förutsättningar att handskas med den ovissheten och pressen. Gemensamt för oss alla, törs jag påstå, är dock att existentiella funderingar om oss själva och livet i stort väcks.

Om du känner dig ensam, som du skriver, är det väsentligt att du får någon att prata med om din situation och dina tankar och känslor. Du kan vända dig till ungdomsmottagningen, vårdcentralen eller psykiatrin där du bor. Du kan även vända dig till oss. Om läget blir akut och du är rädd att tankarna skulle kunna övergå i handlingar måste du vända dig till jourmottagningen. Du hittar nummer till din närmaste mottagning och flera hjälptelefonnummer på 1177

Sammanfattningsvis är det viktigt att du tar ditt lidande och dina negativa tankar på största allvar och vänder dig till någon för att ta stöd. Du ska inte gå med detta ensam längre.

Ta hand om dig. 

Mer läsning

Går det att komma tillbaka efter ett utmattningsyndrom?

Läsarfråga: Ställer en fråga åt min bror som har utmattningssyndrom. Han är orolig och rädd för allt och han har tappat sitt korttidsminne. Han jobbade som chef i 6 månader. Även innan dess har han alltid varit högpresterande. Undrar om han någonsin kan bli bättre? Han får antipsykotiska läkemedel och försöker ha bra rutiner nu.

Läs mer
Jag är en person som oroar mig för allt - vad kan jag göra?

Läsarfråga: "Hej, jag är en person som oroar mig för allt. Jag studerar och kommer ta examen om ett halvår, men redan nu tänker jag mycket på att jag inte har boende, jobb eller relation. "

Läs mer
Hur ska jag tackla min smärta?

Läsarfråga: Jag är sjukskriven efter en diskbråcksoperation. Jag har långvarig smärta sedan flera år och har behövt ta starka mediciner för att klara att jobba. Nu mår jag jättedåligt, klarar ingen fysisk kontakt. Min smärta har inte blivit direkt bättre efter operation men det är för tidigt att säga något än 5 veckor sedan operation. Har mer eller mindre ångest hela tiden och känner att jag och min man kommer längre ifrån varandra för varje dag som går. Vet inte var jag ska börja för att tackla detta?

Läs mer
1 2 3 25

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Så fungerar behandlingen
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram