Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
"Hej. Jag har varit tillsammans med min flickvän i knappt 5 månader och jag älskar verkligen henne. Jag ser en framtid tillsammans och kan verkligen stadga mig med henne, med allt vad det innebär. Mitt problem är dock att jag fortfarande inte vet om jag vill ha barn eller inte. Det är lustigt för att jag ser oss 2 som en liten familj, men jag kan verkligen inte se/identifiera mig själv som pappa. Det känns väldigt långt borta i dagsläget.
Jag vet inte hur många timmar jag har försökt googla fram hjälp till detta, men det har varit svårt då 99% av alla frågeställningar man hittar är från tjejens perspektiv. Den sista procenten där en man har skrivit sina funderingar är alltid ur praktisk synvinkel (Jag jobbar så mycket nu etc.). Det praktiska är helt ointressant för mig. Jag vill veta frågor jag ska ställa mig själv för att ta reda på om jag vill ha barn eller inte. I dagsläget har jag svårt att ens föreställa mig det."
Hej och tack för din fråga!
Du beskriver att du träffat en partner du älskar och gärna vill ha en framtid tillsammans med, men är osäker på om du vill bli pappa. Det känns faktiskt väldigt avlägset och ytterst osäkert om du någonsin vill skaffa barn. Det här är något som bekymrar dig och du har ägnat mycket tid åt att försöka få hjälp och information i ämnet. Det lilla du hittat som är skrivet ur en mans perspektiv känner du inte igen dig i, du förefaller önska reflektion kring känslo- eller identitetsmässiga aspekter men hittar bara praktiska dito. Uppfattar du själv att det är markanta skillnader för människor av olika kön vad gäller de frågeställningar man ställs inför då det gäller föräldrablivande? Kanske förutsätter vi det och skriver artiklar och liknande utifrån sådana föreställningar. Då blir det säkerligen begränsande, vilket du utifrån dina erfarenheter ger uttryck för .
Några frågor uppstår hos mig. Har du och din flickvän pratat om en gemensam framtid och vad den ska innehålla? Varifrån kommer frågan huruvida du vill ha barn eller inte? Förutsätter du att du måste bestämma dig för det för att få en längre relation tillsammans, eller är det något uttalat från hennes sida? Är du rädd att ge sken av något du inte kan leva upp till? Ungefär: om man ger sig in i en stadgad relation är det underförstått att barn ska alstras.
Tänker du att det åligger dig att på egen hand komma fram till om och när du är redo att bli pappa? För många är det en gemensam process i relationen allteftersom den utvecklas. Det kan vara svårt att ensam och på förhand fatta ett sådant beslut. Jag får för mig att du ser framför dig att bara du ställer dig rätt frågor kommer du få svar på om du vill ha barn eller ej. Det låter som att du i dagsläget har svaret: du har svårt att ens föreställa dig det.
Några frågeställningar:
Med liknande frågor kan du få ledtrådar till vad det är som du tvekar inför. När bilden klarnar kan det vara möjligt att utröna vilka delar som du kan ta ställning till och vad du faktiskt måste leva med osäkerheten kring.
Ibland finns det föreställningar om hur det ska gå till när vi vet att vi är redo att bli föräldrar, vad vi ska jobba med, vem vi vill leva med osv. Vi matas av bilder till exempel i filmer av människor som plötsligt bara VET, men i verkligheten är det sällan så att våra innersta önskningar lägligt ristas i eldskrift över himlen. Oftast behöver man ta reda på mer information, väga fördelar mot nackdelar eller helt enkelt låta beslutet mogna fram. Ibland omprövar vi senare något som tidigare har förefallit självklart. När det gäller livsförändrande, oåterkalleliga beslut är det synnerligen mänskligt om man önskar sig någon sorts garanti för att man fattar rätt beslut. Det är tyvärr inte möjligt.
Mitt förslag är att du börjar med att prata med din flickvän om hur ni ser på relationen och en gemensam framtid. Vad har ni för drömmar, förhoppningar och visioner? Är de till stora delar likartade eller har ni tämligen olika syn på vad ni önskar av ett liv tillsammans? Frågan om barn är gissningsvis en del av bilden, men den innehåller också fler pusselbitar. Ni har inte känt varandra alltför länge ännu, så det finns troligtvis många saker kvar att upptäcka om varandra i nusituationen och beträffande framtiden.
Lycka till!
Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Läsarfråga: Jag tillåter mig aldrig att unna mig något extra, köper alltid det billigaste fast jag har pengar. Till andra köper jag gärna presenter. Jag kör en gammal bil, gör billigaste renoveringarna i huset, inget extra med mera. Om jag någon gång köpt något extra så ber jag ofta om ursäkt för det. Efter många års högskolestudier (på äldre dar) har jag ett bra jobb men jag kan inte ta in att det är så, ”inte kan jag ha det jobbet”! Så fort utbildningen var klar fick jag problem med ryggen och nu utmattningssyndrom och sjukskrivning. Jag undrar om det hör ihop med att jag inte kan tillåta mig att faktiskt vara nöjd över min utbildning, att kroppen ser till att jag inte kan jobba? Likaså nu under lång sjukskrivning så kan jag inte acceptera det och göra det bästa av det utan jag tänker ständiga katastroftankar. Vad kan detta bero på? Finns det något att göra?
Läsarfråga: "Min sambo ljuger ofta om helt onödiga saker och struntar i att betala räkningar och ljuger sedan om det vilket får mig att känna mig så stressad att jag gråter hela nätterna och får hjärtklappningar. Han vet att jag förlorat mitt hem tidigare pga liknande händelser och hur det traumatiserat mig men väljer ändå att göra så här gång på gång vilket kan sätta mig och barnen på gatan. Han ger mig dåligt samvete genom att säga saker som ”ska du lämna mig i en 3a?”. Jag mår jättedåligt och det känns som han slår sönder mig psykiskt. Är detta psykisk misshandel?”
