Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
"Min mor avled hastigt i april pga. biverkan av ett icke nödvändigt läkemedel. // Jag med mycket medicinska kunskaper och utbildning var emot behandlingen men litade på läkaren. Mamma ville inte ha tabletterna men litade på mig. Alla symtom på posttraumatiskt stressyndrom förföljer mig fortfarande. Hon hade mycket smärta och panik. Skrek att hon inte ville dö. 82 år men mycket pigg och aktiv, kunde säkert blivit 90 år. Min far blev förlamad i båda benen av chock och sorg. Helt beroende av hemvård."
Hej och tack för ditt brev!
Jag beklagar verkligen er förlust! Du skriver att du lider av post-traumatiska stressymptom efter din mammas död. I efterhand tänker du att medicinen inte var nödvändig och att hon dog i förtid. Hur hon litade på dig, som litade på läkarens rekommendationer. För mig låter det som du tar på dig oerhört mycket skuld kring din mammas död. Tankar som ”om du stått på dig mot läkarens rekommendationer skulle din mamma levt idag”. Det låter som att du har svårt att komma vidare i detta och att tankarna om att du gjort fel ”förföljer” dig, precis som minnesbilder av din mamma som upplevde smärta och panik i slutet av sitt liv.
I efterhand kan vi tänka mycket kring hur vi skulle ha gjort eller inte gjort i en viss situation. Då har vi ”facit” och ser konsekvenserna av våra beslut och val. Trots att du har medicinsk kunskap så var du inte ansvarig läkare för din mammas behandling vid det tillfället. Du och din mamma gjorde det ni tänkte var bäst vid den tidpunkten. Detta tål att upprepas: Ni gjorde det ni uppfattade var bäst vid den tidpunkten. Om du vetat om konsekvenserna skulle du kanske tagit ett annat beslut. Men där och då hade du inte all den informationen. Du utgick från att din mamma skulle må bättre, inte sämre. Du utgick från att läkaren visste att detta var den bästa behandlingen för din mamma. Du utgick från att hon skulle bli frisk. Det är förståeligt att du och din mamma tog beslutet att lita på läkarens rekommendationer och gå igenom behandlingen.
Eftersom detta påverkar dig så mycket och du själv tror att du har PTSD skulle jag varmt rekommendera dig att söka samtalsstöd, på din vårdcentral, hos oss på PrataMera eller hos någon annan vårdgivare du känner tillit till, så du kan få hjälp att bearbeta det som hänt.
Ta hand om dig!
Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Läsarfråga: Jag tillåter mig aldrig att unna mig något extra, köper alltid det billigaste fast jag har pengar. Till andra köper jag gärna presenter. Jag kör en gammal bil, gör billigaste renoveringarna i huset, inget extra med mera. Om jag någon gång köpt något extra så ber jag ofta om ursäkt för det. Efter många års högskolestudier (på äldre dar) har jag ett bra jobb men jag kan inte ta in att det är så, ”inte kan jag ha det jobbet”! Så fort utbildningen var klar fick jag problem med ryggen och nu utmattningssyndrom och sjukskrivning. Jag undrar om det hör ihop med att jag inte kan tillåta mig att faktiskt vara nöjd över min utbildning, att kroppen ser till att jag inte kan jobba? Likaså nu under lång sjukskrivning så kan jag inte acceptera det och göra det bästa av det utan jag tänker ständiga katastroftankar. Vad kan detta bero på? Finns det något att göra?
Läsarfråga: "Min sambo ljuger ofta om helt onödiga saker och struntar i att betala räkningar och ljuger sedan om det vilket får mig att känna mig så stressad att jag gråter hela nätterna och får hjärtklappningar. Han vet att jag förlorat mitt hem tidigare pga liknande händelser och hur det traumatiserat mig men väljer ändå att göra så här gång på gång vilket kan sätta mig och barnen på gatan. Han ger mig dåligt samvete genom att säga saker som ”ska du lämna mig i en 3a?”. Jag mår jättedåligt och det känns som han slår sönder mig psykiskt. Är detta psykisk misshandel?”
