"Min mor avled hastigt i april pga. biverkan av ett icke nödvändigt läkemedel. // Jag med mycket medicinska kunskaper och utbildning var emot behandlingen men litade på läkaren. Mamma ville inte ha tabletterna men litade på mig. Alla symtom på posttraumatiskt stressyndrom förföljer mig fortfarande. Hon hade mycket smärta och panik. Skrek att hon inte ville dö. 82 år men mycket pigg och aktiv, kunde säkert blivit 90 år. Min far blev förlamad i båda benen av chock och sorg. Helt beroende av hemvård."
Hej och tack för ditt brev!
Jag beklagar verkligen er förlust! Du skriver att du lider av post-traumatiska stressymptom efter din mammas död. I efterhand tänker du att medicinen inte var nödvändig och att hon dog i förtid. Hur hon litade på dig, som litade på läkarens rekommendationer. För mig låter det som du tar på dig oerhört mycket skuld kring din mammas död. Tankar som ”om du stått på dig mot läkarens rekommendationer skulle din mamma levt idag”. Det låter som att du har svårt att komma vidare i detta och att tankarna om att du gjort fel ”förföljer” dig, precis som minnesbilder av din mamma som upplevde smärta och panik i slutet av sitt liv.
I efterhand kan vi tänka mycket kring hur vi skulle ha gjort eller inte gjort i en viss situation. Då har vi ”facit” och ser konsekvenserna av våra beslut och val. Trots att du har medicinsk kunskap så var du inte ansvarig läkare för din mammas behandling vid det tillfället. Du och din mamma gjorde det ni tänkte var bäst vid den tidpunkten. Detta tål att upprepas: Ni gjorde det ni uppfattade var bäst vid den tidpunkten. Om du vetat om konsekvenserna skulle du kanske tagit ett annat beslut. Men där och då hade du inte all den informationen. Du utgick från att din mamma skulle må bättre, inte sämre. Du utgick från att läkaren visste att detta var den bästa behandlingen för din mamma. Du utgick från att hon skulle bli frisk. Det är förståeligt att du och din mamma tog beslutet att lita på läkarens rekommendationer och gå igenom behandlingen.
Eftersom detta påverkar dig så mycket och du själv tror att du har PTSD skulle jag varmt rekommendera dig att söka samtalsstöd, på din vårdcentral, hos oss på PrataMera eller hos någon annan vårdgivare du känner tillit till, så du kan få hjälp att bearbeta det som hänt.
Ta hand om dig!
Läsarfråga: "Jag har hela tiden försökt stötta, lyssna, hjälpa, följa med till undersökningar etc. Är mycket orolig och orkar inte längre. // Oroar mig mycket och för hans hälsa och framtid. Har alltid tidigare följt med, bott på hotell, stöttat och väntat. Den här gången vill jag stanna hemma men får då så dåligt samvete att jag nästan går under. Behöver prata med någon om detta! Vad ska jag göra?"
Läsarfråga: ”Hur ska jag lära mig att lita på mig själv och stå upp för mig själv? Hur lär jag mig att förstå vad jag SJÄLV står för?”
Läsarfråga: Hur bygger man upp sitt självförtroende? Blir problem i mitt arbete. Försöker vara trevlig o ger komplimanger till ny personal o gör mitt bästa. Ändå får ingen chans vara kvar. Inte ens som timanställd.
