Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
"Det är som att jag, trots att jag är 54 år aldrig helt och fullt lyckas vara mig själv i sociala situationer. Dessutom undrar jag vad jag ska göra åt min halvusla svenska när jag pratar. När jag skriver är det en helt annan sak och det fungerar mycket bättre."
Hej och tack för din fråga och för att du hör av dig!
Det du tar upp är något som många i alla fall delvis kan känna igen sig i. Vi människor har i vår historia varit beroende av att bli omtyckta av andra för att få ”vara med i flocken”, och att bli utanför har varit förenat med livsfara. Så är det ju inte längre – men vårt behov av att bli omtyckta av andra sitter kvar. Därav är det lätt att vara självkritisk till sitt eget agerande i sociala situationer, vare sig det finns anledning till det eller inte.
Det är ganska vanligt att försöka ”lösa” problem genom att undvika det som är jobbigt, det vill säga i det här fallet sociala situationer. Det kan kännas skönt för stunden, men på sikt kan det bli värre istället för bättre. Lösningen handlar snarare om att fortsätta utsätta oss för det jobbiga, träna på att vara i de svåra situationerna- och försöka vara snälla mot oss själva.
Att enbart ”tänka sig till” att känna sig lugnare eller vara mer sig själv brukar inte funka, vi behöver även våga vara i de jobbiga situationerna, träna på dem och märka att vi klarar av dem och gör framsteg. Att även jobba med att förändra vårt tänkande kan dock också vara till hjälp, eftersom det är vanligt att vi är mer självkritiska än vi har anledning till. Många förstorar upp ”svårigheter och tillkortakommanden” som man själv har – fast andra kanske inte ens lägger märke till dem. Man kanske ställer krav på sig själv som är väldigt höga och kanske helt orimliga att nå upp till.
Du frågar även vad du kan göra åt det du beskriver som ”din halvusla svenska”. Har du svenska eller något annat språk som modersmål? Du skriver att det fungerar bättre i skrift än i tal. Hur kommer det sig? Är det lättare när du har mer tid på dig, och kan kontrollera om det blev rätt? Att “försöka kontrollera” och göra saker perfekt är förresten en sak som i sig kan ställa till det för oss. Istället kan vi behöva finna nån sorts acceptans för att “good enough” räcker, och att det operfekta kan vara helt perfekt.
En aspekt när det gäller sociala situationer är även att vi är olika i hur ”sociala” vi i grunden är. En del är mer utåtriktade och har lätt för att prata, ta för sig och ”komma till sin rätt” i de flesta sociala sammanhang. Andra är mer introverta och kan behöva mer tid på sig för att ”öppna upp”, känna sig trygga och vara sig själva. Kan detta vara en aspekt i det du upplever?
Ytterligare en infallsvinkel är att eventuella tidigare negativa erfarenheter ibland ”blandar sig i” en ny situation och får oss att tolka situationer, eller andras reaktioner, mer negativt än vi egentligen har anledning till.
Tveka inte att söka hjälp om du känner att du behöver stöd av någon för att komma vidare. Hos oss på PrataMera kan du till exempel prata med någon av våra psykologer eller psykoterapeuter, och vi har webbaserade program man kan gå, exempelvis för att stärka sin självkänsla. I en individuell kontakt kan man kartlägga vad som gör dessa situationer jobbiga för just dig och utifrån det hitta vägar framåt.
Lycka till, ta hand om dig och var snäll mot dig själv!
Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Läsarfråga: Jag tillåter mig aldrig att unna mig något extra, köper alltid det billigaste fast jag har pengar. Till andra köper jag gärna presenter. Jag kör en gammal bil, gör billigaste renoveringarna i huset, inget extra med mera. Om jag någon gång köpt något extra så ber jag ofta om ursäkt för det. Efter många års högskolestudier (på äldre dar) har jag ett bra jobb men jag kan inte ta in att det är så, ”inte kan jag ha det jobbet”! Så fort utbildningen var klar fick jag problem med ryggen och nu utmattningssyndrom och sjukskrivning. Jag undrar om det hör ihop med att jag inte kan tillåta mig att faktiskt vara nöjd över min utbildning, att kroppen ser till att jag inte kan jobba? Likaså nu under lång sjukskrivning så kan jag inte acceptera det och göra det bästa av det utan jag tänker ständiga katastroftankar. Vad kan detta bero på? Finns det något att göra?
Läsarfråga: "Min sambo ljuger ofta om helt onödiga saker och struntar i att betala räkningar och ljuger sedan om det vilket får mig att känna mig så stressad att jag gråter hela nätterna och får hjärtklappningar. Han vet att jag förlorat mitt hem tidigare pga liknande händelser och hur det traumatiserat mig men väljer ändå att göra så här gång på gång vilket kan sätta mig och barnen på gatan. Han ger mig dåligt samvete genom att säga saker som ”ska du lämna mig i en 3a?”. Jag mår jättedåligt och det känns som han slår sönder mig psykiskt. Är detta psykisk misshandel?”
