Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
”Hur ska jag lära mig att lita på mig själv och stå upp för mig själv? Hur lär jag mig att förstå vad jag SJÄLV står för?”
Hej och tack för din fråga!
Att vara sig själv och känna sig själv är ett tema som jag tror många kan relatera till. Ett annat tema som också har med detta att göra är självkänsla. Vi kommer gå in på dessa olika teman lite längre ner.
Men först - baserat på din fråga, så utgår jag ifrån att du någon gång i livet, om det så bara varit i kortare stunder, har upplevt att du varit sann mot dig själv. Om inte, så kanske du har en föreställning eller bild av hur det skulle kunna se ut? Hur skulle du vara, om du verkligen stod upp för dig själv? Om du satte gränser när du behöver och kände att du verkligen kunde lita på själv.
Att öva upp denna förmåga kan ta tid. Det är en process och något man får öva sig på i små steg. Det första tipset jag skulle ge dig är att utgå från dina beteenden, vad du gör eller inte gör. Det kan hjälpa dig att omformulera dina tankar så de blir mer konkreta, vilket gör det enklare för dig att vara på det sätt du längtar efter eller drömmer om. Här kommer några exempel som kanske kan hjälpa dig att hitta just dina konkreta beteenden:
Om jag var mig själv, skulle jag våga säga nej lite oftare och inte styras av rädslan för andras reaktioner.
Om jag lyssnade mer på mig själv, skulle jag ta mig mer tid att vara kreativ oftare.
Om jag lyssnade på mig själv, skulle jag berätta vad jag känner, trots att jag kan vara rädd att verka svag eller sårbar.
Utifrån dessa exempel, kan vi se att ”vara sig själv” eller “stå upp för sig själv” ofta kommer tillsammans med rädslor för vad andra ska tycka eller tänka. Försök undersöka om det finns något som skrämmer dig. Vad är dina farhågor, utifrån det du vill förändra? Det gäller att hitta dessa tankar och utmana dem. Stämmer verkligen tanken om att jag kommer göra bort mig om jag visar mig sårbar? Har jag bevis för det?
1. Skriv ner och reflektera kring:
2. Närma dig rädslorna med EMPATI och förståelse. ”Detta är orsaken till att jag inte har vågat lita på och vara mig själv fullt ut, det är helt förståeligt att jag känt mig rädd och undvikit”. Fråga rädslorna om det finns något du kan göra för dem, så de kan känna sig mindre rädda. Föreställ dig sedan att du tar dig själv i handen och lova dig själv att respektera dina rädslor men att de inte ska styra dig helt och hållet.
3. Välj en situation, där du ska börja öva på att vara mer dig själv (utifrån listan som du skrivit under första frågan).
Kom ihåg att förändring tar tid och att öva i små steg är den bästa metoden. Var snäll med dig själv på vägen och påminn dig om att respektera dina rädslor men inte låta dig styras av dem. Lycka till med din nya resa till dig själv!
Om du önskar mer stöd på vägen i form av samtal med en psykolog eller psykoterapeut, så är du alltid välkommen att boka tid hos oss här på PrataMera.
Ta hand om dig.
Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Läsarfråga: Jag tillåter mig aldrig att unna mig något extra, köper alltid det billigaste fast jag har pengar. Till andra köper jag gärna presenter. Jag kör en gammal bil, gör billigaste renoveringarna i huset, inget extra med mera. Om jag någon gång köpt något extra så ber jag ofta om ursäkt för det. Efter många års högskolestudier (på äldre dar) har jag ett bra jobb men jag kan inte ta in att det är så, ”inte kan jag ha det jobbet”! Så fort utbildningen var klar fick jag problem med ryggen och nu utmattningssyndrom och sjukskrivning. Jag undrar om det hör ihop med att jag inte kan tillåta mig att faktiskt vara nöjd över min utbildning, att kroppen ser till att jag inte kan jobba? Likaså nu under lång sjukskrivning så kan jag inte acceptera det och göra det bästa av det utan jag tänker ständiga katastroftankar. Vad kan detta bero på? Finns det något att göra?
Läsarfråga: "Min sambo ljuger ofta om helt onödiga saker och struntar i att betala räkningar och ljuger sedan om det vilket får mig att känna mig så stressad att jag gråter hela nätterna och får hjärtklappningar. Han vet att jag förlorat mitt hem tidigare pga liknande händelser och hur det traumatiserat mig men väljer ändå att göra så här gång på gång vilket kan sätta mig och barnen på gatan. Han ger mig dåligt samvete genom att säga saker som ”ska du lämna mig i en 3a?”. Jag mår jättedåligt och det känns som han slår sönder mig psykiskt. Är detta psykisk misshandel?”
