Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
"Hej, jag har inte hittat någon som vill ingå i en relation med mig. Vill inte ha en till som är nån “vän med fördelar”. Vad gör jag? Jag har svårt att klicka med människor dessutom. Det känns jobbigt."
Hej och tack för din fråga!
Det låter som du är i ett skede i livet när du vill ha en mer långvarig och innehållsrik relation med en person du känner samhörighet med. Jag förstår det som att du saknat en sådan relation hittills i livet och är osäker på hur du kan nå det. När du skriver att du inte vill ha en till ”vän med fördelar”, undrar jag om det kan betyda att du har erfarenhet av att ha känt dig utnyttjad i relationer? Att ha velat ha mer än den andra parten varit intresserad av. Dessutom beskriver du att du har generellt svårt att få god kontakt med andra människor. Kan det vara så att du inte har så många erfarenheter av att ha nära, ömsesidiga relationer och känner tvivel på din förmåga till det eller vad du har att erbjuda? Inte så konstigt i så fall om det känns jobbigt och svårt att veta var du ska börja! Tankar och känslor av det slaget brukar kunna intensifieras om personer runt om en börjar slå sig till ro med partners och skaffa barn.
Kan du minnas en relation du uppskattat och känt dig trygg i? Hur inleddes den och vad var det som gjorde den så bra? Kanske finns det användbara ledtrådar där. Man brukar ju säga att det är viktigt att vara ärlig och vara sig själv i mötet med andra. Vad tror du att du signalerar när du närmar dig en person du är intresserad av? Är du tydlig med att du söker en mer långvarig kontakt?
Vilka personer har väckt ditt intresse som du sedan blivit besviken på? Finns det några lärdomar att dra där? Ibland har vi människor en tendens att upprepa samma misstag, till exempel söka oss till personer som egentligen inte är realistiska partners. Det kan bero på många saker, bland annat hur våra första relationer, de till våra föräldrar, tedde sig.
Fundera över vilka erfarenheter du har och vad de säger dig om hur du kan förändra ditt beteende. Ofta sitter vi på kunskapen vi söker. Om du upplever att det är för svårt på egen hand, kan en samtalskontakt vara hjälpsamt.
Lycka till!
Mer läsning: Hur gör jag för att inte känna mig ensam och ledsen?
Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Läsarfråga: Jag tillåter mig aldrig att unna mig något extra, köper alltid det billigaste fast jag har pengar. Till andra köper jag gärna presenter. Jag kör en gammal bil, gör billigaste renoveringarna i huset, inget extra med mera. Om jag någon gång köpt något extra så ber jag ofta om ursäkt för det. Efter många års högskolestudier (på äldre dar) har jag ett bra jobb men jag kan inte ta in att det är så, ”inte kan jag ha det jobbet”! Så fort utbildningen var klar fick jag problem med ryggen och nu utmattningssyndrom och sjukskrivning. Jag undrar om det hör ihop med att jag inte kan tillåta mig att faktiskt vara nöjd över min utbildning, att kroppen ser till att jag inte kan jobba? Likaså nu under lång sjukskrivning så kan jag inte acceptera det och göra det bästa av det utan jag tänker ständiga katastroftankar. Vad kan detta bero på? Finns det något att göra?
Läsarfråga: "Min sambo ljuger ofta om helt onödiga saker och struntar i att betala räkningar och ljuger sedan om det vilket får mig att känna mig så stressad att jag gråter hela nätterna och får hjärtklappningar. Han vet att jag förlorat mitt hem tidigare pga liknande händelser och hur det traumatiserat mig men väljer ändå att göra så här gång på gång vilket kan sätta mig och barnen på gatan. Han ger mig dåligt samvete genom att säga saker som ”ska du lämna mig i en 3a?”. Jag mår jättedåligt och det känns som han slår sönder mig psykiskt. Är detta psykisk misshandel?”
