Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
"Är 72 år snart och känner mig knäckt. En välmenande kommentar "du borde tagga ner" gav mig insikten att jag har asperger, lätt men ändå. Har läst sjukvårdens diagnostext, stämmer bra. Tänkt igenom mitt liv och vad jag gjort och varit med om. Förstår nu mitt beteende, men är så nere just nu. Jag har haft ett bra liv ändå, haft ett perfekt yrkesliv. Och ett aktivt föreningsengagemang de senaste 50 åren. Nu är jag bara totalt förvirrad och vilse i huvudet. I snart en månad har jag bara deppat, ser ingen lösning. Är ensam med min hund. Pandemin gör allt ännu jobbigare."
Hej!
Tack för din fråga! Det låter som att du har det tufft i livet just nu, och pandemin verkar göra situationen ännu svårare.
Jag vet inte vad som föregick den kommentar om att ”tagga ner” som fick dig att tänka att du har Aspergers syndrom. Det låter dock som att du efter detta har läst på om den diagnosen, och fått tankar som är svåra att hantera och som fått dig att känna dig deppig?
Aspergers syndrom är som du vet en form av autism vilket innebär att man har livslånga svårigheter med förmågan till social kommunikation, interaktion och ömsesidighet. Man brukar även ha begränsade, repetitiva mönster i beteende, intressen och aktiviteter. Det kan t.ex. ta sig uttryck i att man har svårt att frångå rutiner och hantera förändringar och oförutsägbarhet. Man brukar ha ”specialintressen”, d.v.s. saker man är väldigt intresserad av och kan väldigt mycket om - men som även kan bli så intensiva att de ”tar överhanden”. Många är även överkänsliga för vissa sinnesintryck. Diagnosen Aspergers syndrom ställs inte längre utan den ingår numera i diagnosen autism.
När man läser om diagnoser är det lätt att känna igen sig i symptom, oavsett om man uppfyller kriterier för att få diagnosen eller inte. På en autismkonferens jag var på beskrev en av föreläsarna autismdragen som ”pusselbitar”, och på ett pussel med 100 bitar krävs 80 för diagnos. Föreläsaren konstaterade att vi alla kan känna igen oss i en del pusselbitar, kanske 5, 10 eller 15. Det finns även de som har många pusselbitar, t. ex. 50 eller 70, men inte heller det är tillräckligt för att få en diagnos. För att få det krävs alltså ”80 pusselbitar eller mer”, d.v.s. att man har ett stort antal symptom - och att de ställer till det rejält i ens vardag, d.v.s. innebär ”funktionsnedsättningar”.
Du skriver att du har diagnosen. Jag tänker att du verkar ha sådana drag, men att det är oklart om du har tillräckligt många för att få en diagnos om du inte genomgått en utredning. Du beskriver även att mycket fungerat bra för dig i livet, som yrkesliv och föreningsengagemang. Jag tänker att det är viktigt att inte glömma det - även om du just nu känner dig förvirrad och vilsen. Det är viktigt att komma ihåg att du fortfarande är samma person - oavsett om du har autismdrag/diagnos eller inte. Att det fungerat bra för dig på många områden kan även tyda på att det handlar om drag snarare än diagnos, men det behövs såklart mer underlag för att uttala sig om det.
Att ha tankar kring att ha en diagnos, eller att få en diagnos, kan för många vara en kris. Samtidigt kan det dock också ofta bli en sorts lättnad att få förklaring på saker och förståelse för ”varför det varit som det varit” i ens liv.
När man känner sig deppig, som du beskriver att du gör, är det vanligt att man får mindre lust, ork och motivation till saker. Detta leder ofta till att man gör färre saker och därmed får färre upplevelser och intryck. Däremot blir det mer utrymme för jobbiga tankar och känslor. Viktigt i ”vägen framåt” är att inte låta bristen på lust, ork och motivation styra för mycket utan aktivera sig ändå (fast det är svårt). Såklart försvåras även detta av pandemin och dess restriktioner - men vad finns det för saker du ändå kan göra? T.ex. hålla fast vid rutiner? Röra på dig? Hålla igång eventuella sociala kontakter du har? Fortsätta med föreningsengagemang, utifrån vad som är möjligt just nu? Engagera dig i intressen? Annat?
Det låter också som att det skulle kunna vara bra för dig att prata med någon om de tankar du har? Att prata med någon kan bidra till perspektiv och göra det lättare att hitta vägar framåt. Hos oss på PrataMera kan du boka samtalstid hos legitimerade behandlare med erfarenhet och kunskap om autism. Även inom primärvården, t.ex. på din vårdcentral, och inom psykiatrin, kan du hitta personer som kan hjälpa dig att komma vidare.
Lycka till och ta hand om dig!
Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Läsarfråga: Jag tillåter mig aldrig att unna mig något extra, köper alltid det billigaste fast jag har pengar. Till andra köper jag gärna presenter. Jag kör en gammal bil, gör billigaste renoveringarna i huset, inget extra med mera. Om jag någon gång köpt något extra så ber jag ofta om ursäkt för det. Efter många års högskolestudier (på äldre dar) har jag ett bra jobb men jag kan inte ta in att det är så, ”inte kan jag ha det jobbet”! Så fort utbildningen var klar fick jag problem med ryggen och nu utmattningssyndrom och sjukskrivning. Jag undrar om det hör ihop med att jag inte kan tillåta mig att faktiskt vara nöjd över min utbildning, att kroppen ser till att jag inte kan jobba? Likaså nu under lång sjukskrivning så kan jag inte acceptera det och göra det bästa av det utan jag tänker ständiga katastroftankar. Vad kan detta bero på? Finns det något att göra?
Läsarfråga: "Min sambo ljuger ofta om helt onödiga saker och struntar i att betala räkningar och ljuger sedan om det vilket får mig att känna mig så stressad att jag gråter hela nätterna och får hjärtklappningar. Han vet att jag förlorat mitt hem tidigare pga liknande händelser och hur det traumatiserat mig men väljer ändå att göra så här gång på gång vilket kan sätta mig och barnen på gatan. Han ger mig dåligt samvete genom att säga saker som ”ska du lämna mig i en 3a?”. Jag mår jättedåligt och det känns som han slår sönder mig psykiskt. Är detta psykisk misshandel?”
