fbpx
Deppig och vilse sent i livet – finns det en lösning?
#

Vi fick en fråga från en besökare på vår hemsida från en person som känner sig deppig och vilse sent i livet och frågar, – finns det en lösning?

”Är 72 år snart och känner mig knäckt. En välmenande kommentar ”du borde tagga ner” gav mig insikten att jag har asperger, lätt men ändå. Har läst sjukvårdens diagnostext, stämmer bra. Tänkt igenom mitt liv och vad jag gjort och varit med om. Förstår nu mitt beteende, men är så nere just nu. Jag har haft ett bra liv ändå, haft ett perfekt yrkesliv. Och ett aktivt föreningsengagemang de senaste 50 åren. Nu är jag bara totalt förvirrad och vilse i huvudet. I snart en månad har jag bara deppat, ser ingen lösning. Är ensam med min hund. Pandemin gör allt ännu jobbigare.”

Hej!

Tack för din fråga! Det låter som att du har det tufft i livet just nu, och pandemin verkar göra situationen ännu svårare.

Jag vet inte vad som föregick den kommentar om att ”tagga ner” som fick dig att tänka att du har Aspergers syndrom. Det låter dock som att du efter detta har läst på om den diagnosen, och fått tankar som är svåra att hantera och som fått dig att känna dig deppig?

Aspergers syndrom är som du vet en form av autism vilket innebär att man har livslånga svårigheter med förmågan till social kommunikation, interaktion och ömsesidighet. Man brukar även ha begränsade, repetitiva mönster i beteende, intressen och aktiviteter. Det kan t.ex. ta sig uttryck i att man har svårt att frångå rutiner och hantera förändringar och oförutsägbarhet. Man brukar ha ”specialintressen”, d.v.s. saker man är väldigt intresserad av och kan väldigt mycket om – men som även kan bli så intensiva att de ”tar överhanden”. Många är även överkänsliga för vissa sinnesintryck. Diagnosen Aspergers syndrom ställs inte längre utan den ingår numera i diagnosen autism.

När man läser om diagnoser är det lätt att känna igen sig i symptom, oavsett om man uppfyller kriterier för att få diagnosen eller inte. På en autismkonferens jag var på beskrev en av föreläsarna autismdragen som ”pusselbitar”, och på ett pussel med 100 bitar krävs 80 för diagnos. Föreläsaren konstaterade att vi alla kan känna igen oss i en del pusselbitar, kanske 5, 10 eller 15. Det finns även de som har många pusselbitar, t. ex. 50 eller 70, men inte heller det är tillräckligt för att få en diagnos. För att få det krävs alltså ”80 pusselbitar eller mer”, d.v.s. att man har ett stort antal symptom – och att de ställer till det rejält i ens vardag, d.v.s. innebär ”funktionsnedsättningar”.

Du är fortfarande du

Du skriver att du har diagnosen. Jag tänker att du verkar ha sådana drag, men att det är oklart om du har tillräckligt många för att få en diagnos om du inte genomgått en utredning. Du beskriver även att mycket fungerat bra för dig i livet, som yrkesliv och föreningsengagemang. Jag tänker att det är viktigt att inte glömma det – även om du just nu känner dig förvirrad och vilsen. Det är viktigt att komma ihåg att du fortfarande är samma person – oavsett om du har autismdrag/diagnos eller inte. Att det fungerat bra för dig på många områden kan även tyda på att det handlar om drag snarare än diagnos, men det behövs såklart mer underlag för att uttala sig om det.

Att ha tankar kring att ha en diagnos, eller att få en diagnos, kan för många vara en kris. Samtidigt kan det dock också ofta bli en sorts lättnad att få förklaring på saker och förståelse för ”varför det varit som det varit” i ens liv.

Fortsätt vara aktiv på det sätt du kan

När man känner sig deppig, som du beskriver att du gör, är det vanligt att man får mindre lust, ork och motivation till saker. Detta leder ofta till att man gör färre saker och därmed får färre upplevelser och intryck. Däremot blir det mer utrymme för jobbiga tankar och känslor. Viktigt i ”vägen framåt” är att inte låta bristen på lust, ork och motivation styra för mycket utan aktivera sig ändå (fast det är svårt). Såklart försvåras även detta av pandemin och dess restriktioner – men vad finns det för saker du ändå kan göra? T.ex. hålla fast vid rutiner? Röra på dig? Hålla igång eventuella sociala kontakter du har? Fortsätta med föreningsengagemang, utifrån vad som är möjligt just nu? Engagera dig i intressen? Annat?

Det låter också som att det skulle kunna vara bra för dig att prata med någon om de tankar du har? Att prata med någon kan bidra till perspektiv och göra det lättare att hitta vägar framåt. Hos oss på Pratamera kan du boka samtalstid hos legitimerade behandlare med erfarenhet och kunskap om autism – du kan läsa mer om alla våra behandlare på pratamera.nu/om-oss/. Även inom primärvården, t.ex. på din vårdcentral, och inom psykiatrin, kan du hitta personer som kan hjälpa dig att komma vidare.

Lycka till och ta hand om dig!

Camilla Gunnarsson

Camilla Gunnarsson
Leg. psykolog

Ställ en fråga

Har du en fråga som du vill ställa? Då är du välkommen att skicka in den till oss. ->  Gratis rådgivning online
Någon av våra legitimerade psykologer svarar på din fråga som sedan publiceras i vår blogg, anonymt så klart.

Tidigare läsarfrågor:

Related Posts

Leave a comment