"Jag och min flickvän har gjort slut pga jag inte kan kommunicera med henne när vi bråkar, jag stänger in mig själv och vägrar prata med henne. Jag ignorerar henne varje gång vi diskuterar eller bråkar. Jag vill kunna prata när problemet uppstår så att jag inte blir tyst och inte säger nånting. Jag har sagt till henne att jag kommer förbättra mig, men ingen förbättring sker. Jag mår jättedåligt och behöver hjälp."

Hej.
Vilken jobbig situation du beskriver. Du har svårt att uttrycka dig när du och flickvännen blir osams, istället sluter du dig och stänger henne ute. Du önskar att bli bättre på att kommunicera och har lovat henne försöka, men när ingenting har förändrats har ni nu istället avslutat relationen. Jag uppfattar att både uppbrottet och ditt eget beteende orsakar dig mycket lidande och att du vill ha hjälp med din situation.

Det är viktigt och modigt att våga granska och ifrågasätta sitt beteende. Du har identifierat en brist hos dig, en ovana att sätta ord på tankar och känslor i laddade situationer. Det agerande du använder (dra dig undan och avvisa den andra personen) har försvårat en viktig relation och du uttrycker en önskan att förändra ditt beteende. Vad kan det vara som händer när du och flickvännen bråkar? Vad händer i dig då, vilka tankar och känslor väcks? Hur går det att bråka med andra närstående? Blir du lika tyst och sluten då eller har du lättare att uttrycka dig när det drar ihop sig till konflikt med någon annan? Vad har du för erfarenheter i livet av att bli upprörd och visa dina känslor? Hur har det tagits emot? Hur har ni gjort i din ursprungsfamilj när ni blivit osams? Har det varit okej att bli arg och prata om varför, eller har ni snarare tystnat, dragit er undan och försökt låtsas som det regnar?

Våra tidiga erfarenheter präglar oss i stor utsträckning även som vuxna. Om man tidigt lärt sig att starka känslor bör tonas ned och att ilska/frustration etc. inte får visas, kan det vara svårt både att känna igen dessa känslor och att våga uttrycka dem. Har man varit med om att närhet undandras om man blir arg eller säger vad man tycker (till exempel att en förälder går därifrån eller beter sig bestraffande), kan konfliktsituationer och de egna reaktionerna bli mycket hotfulla. De väcker associationer om att mina känslor inte är önskvärda och om jag visar dem kan jag förlora en viktig relation (åtminstone för stunden). Fundera över vad som drar igång i dig när ni bråkar, så kan du få ledtrådar till varför du gör som du gör. Då har du möjlighet att träna på att uppmärksamma vad som sker i stunden, din impuls att sluta dig och har då chansen att träna på ett annat beteende.

Läs även: Varför blir man lätt arg för ingenting?

Enkelt uttryckt styrs våra beteenden (hur udda eller okonstruktiva de än kan tyckas) av det som sker före och efter. Om en viss situation väcker obehag av olika slag och ett visst beteende för en stund får obehaget att minska, är det mycket troligt att vi upprepar det beteendet. Exempelvis: Det är stressigt på jobbet, jag är orolig att jag inte ska hinna med alla uppgifter och bli betraktad som en dålig medarbetare. Jag hoppar över alla raster och stannar kvar till sent hela veckan. I stunden kan det upplevas som att jag är effektiv och ansvarsfull, en god kollega som satsar på jobbet. Jag kanske till och med får ihop det och blir klar med de viktiga uppgifterna. Oron för att misslyckas och att få dåligt anseende minskar. Kanske får jag beröm från kollegor eller chefen. Vilken belöning! Sett på lite längre sikt blir problemen med detta beteende ganska uppenbara. Hur blir det med orken till andra saker i livet? Hur hållbart är det att strunta i mat och återhämtning? Vad händer nästa gång det tjorvar ihop sig om jag visar att jag klarar det omöjliga?

Men trots det gör den där korta lättnaden att vi gärna fortsätter med det som känns bäst för stunden. Detta gäller alla varelser på jorden och människan är en av få som har förmågan att se till mer långsiktiga konsekvenser. Det ger oss en fantastisk möjlighet att förändra vårt beteende, men kan även ge starka skuld- och skamkänslor över att vi inte gör det som vi mår bra av - trots att vi VET vad vi behöver förändra. För förändring är svårt och ibland plågsamt. Men det fina i kråksången är att det obehag som väcks när vi gör förändringsarbete för att få mer av det vi behöver i livet, faktiskt minskar med tiden. När vi gör som vi brukar för att kortsiktigt undvika obehag, återkommer obehaget ständigt och tar med sig skuld, skam, frustration och så småningom hopplöshet. Så håll ut och tolka om obehaget när det väcks när du utmanar dig, det är faktiskt ett tecken på att du gör helt rätt och tar steg i den riktning du önskar gå!

Läs även: Min pojkvän har anknytningsproblematik

Du har fått syn på ett beteende hos dig som gör det svårt att ha en längre relation och är något du vill förändra. Bra! På din korta beskrivning kan man få intryck av att det är det enda problemet i relationen. Det får mig att tänka på ett gammalt ordspråk: "Det är aldrig ens fel att två träter". Det kan också vara hjälpsamt att reflektera över hur båda parter bidrar till den otillfredsställande kommunikationen. Det kräver förstås att båda är intresserade av det och klarar att prata om och syna sin egen del. Om detta inte är fallet, kan det trots allt vara lärorikt för din egen del att fundera på om det finns fler pusselbitar i ert samspel som bidrar till det låsta läget.

Avslutningsvis så signalerar du att du mår riktigt dåligt och vill ha hjälp. Det är viktigt att du fortsätter att prata om hur du har det, gärna med en närstående du litar på. Det verkar vara kris i livet och det ska man inte behöva bära ensam. 

Lycka till!