"Hej! Min pojkvän har anknytningsproblematik. Han har ett otrygg-undvikande anknytningsmönster. Efter att ha läst ett antal böcker om anknytningsteori har han förstått det här själv också. Trots detta så kommer han inte igång med att försöka jobba med sin problematik. Han vill verkligen ha ett förhållande och familj nu (40år) och säger att han kan inte tänka sig ett liv utan mig i närtid men är så rädd för att binda sig på lång tid att det skadar vår relation (vi har varit tillsammans i ett p år nu, och bott i olika städer). Jag vill ha familj och flytta ihop. Han tycker att jag är fantastisk och vet inte något han skulle vilja ha annorlunda, men det kanske saknas attraktion (det borde ju kännas starkare och vara ett enklare beslut).
Hur kan jag få honom att arbeta på sin anknytning, som han säger att han vill göra men inte kommer till skott med och finns det några bra övningar han kan göra. De förslag som jag kommer med tycker han är bra till en början men hittar med tid argument emot dem."
Hej, och tack för din fråga.
Det första jag slås av är att det borde uppstå en stor frustration hos er båda kring detta då ni båda vill leva ett gemensamt liv och skaffa barn som det låter, men att ni hålls tillbaka av skuggan av din pojkväns historia. Det blir också uppenbart när jag läser din fråga att ni båda engagerat er i detta, delvis genom att läsa in er på vad det är och hur det fungerar men också att din pojkvän försöker prova förändra (även om han inte fortsätter). För mig visar det att det finns önskan att förstå och därmed förhoppningsvis förändra. Däremot är det inte alltid så lätt att skapa denna förändring, delvis för att man kanske inte vet hur men också för att det kan vara svårt och jobbigt på egen hand.
Du skriver att det kanske saknas attraktion - är det något som sagts eller är det dina tankar? Självklart kan det vara som så att han inte känner sig redo av en eller flera anledningar: till exempel att han inte är säker på sina känslor, är rädd för att ta större ansvar, har en förvrängd bild av hur det ska kännas när man ska bilda en familj osv. Har ni berört dessa funderingar? För dessa frågor behöver medvetandegöras och bearbetas, kanske att ni kan prata om det på egen hand men att ta hjälp av en professionell samtalspartner är förmodligen att rekommendera. Ett beslut (att flytta ihop och bilda familj) behöver inte heller vara lika enkelt för alla, och här finns alltid risken med "självdiagnosticering" att det kanske inte blir helt rätt.
Det är förstås inget konstigt att dina tankar uppstår, jag hade nog tänkt både en och två gånger i din situation, men att relationer påverkas av tidiga relationserfarenheter är absolut inget ovanligt. Hur lätt eller svårt vi har för att leva i nära relationer kan förklaras utifrån det som du beskriver som anknytningsmönster. Anknytningsteorin är vida accepterad och det finns mycket forskning kring detta. Hur vi har lärt oss att relatera till våra vårdnadshavare tidigt blir många gånger det mönster vi har med oss i relationer senare i livet. Även fast detta har blivit relativt befäst så går det absolut att förändra och lära om.
Det finns fyra olika varianter av anknytning:
Bra att veta kan vara att man inte måste ha enbart en variant utan ibland kanske det förekomma delar av anknytningsmönster, och de kan vara befästa i olika utsträckning.
När det handlar om att få till en förändring så är grunden att din partner är motiverad att genomföra förändringen. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om hur man motiverar någon att söka hjälp - kanske kan du använda dig av något där? Annars tror jag att det finns några saker man kan försöka göra (förutsatt att det verkligen handlar om detta problem du beskriver). Det första handlar om att öka sin medvetenhet. Genom att vara uppmärksam på hur man reagerar och agerar i olika relationssituationer skapar man förutsättningen till förändring. När man fått mer kunskap om dessa situationer kan man sedan sätta upp små delmål vad man behöver utmana sig själv på. Om man håller sig för sig själv när man känner sig deppig prova att berätta detta och be om stöttning. Om man håller andra människor på avstånd kan man prova att öppna sig genom att berätta något personligt. Om man har ett extremt behov av närhet och skrämmer borta andra - träna på att att låta bli.
Läs även: Jag väntar på honom istället för att leva mitt liv
När man tränar på detta sätt så väcks de rädslor som ligger begravda från det förflutna Ibland kan rädslan bli så stark att det är svårt att stå emot - och det är fullständigt normalt. För vissa blir detta för jobbigt att klara av på egen hand, men kan man träna dagligen på att stanna kvar i obehaget och observera och acceptera det som sker i kroppen utan att fly, så kommer obehaget minska och den ursprungliga rädslan att bli mer och mer hanterbar. Det finns en bok som heter "Lev ditt liv som du vill inte som du lärt dig" (Jeffrey Young, Janet S Klosko), som kanske skulle kunna vara behjälplig.
En viktigt parantes - om det verkligen handlar om denna anknytningsproblematik så är det viktigt att allt sker på personens villkor. Att tvinga på någon en förändring kan tvärtom förvärra den andres rädsla om att det kan vara fel på honom och vilket kan göra honom ännu räddare/osäkrare för att knyta an. Att blir sedd, förstådd och att få stöttning för att på egen hand lösa problemet är väldigt viktigt. Likaså att ha tålamod och på ett genuint sätt utforska svårigheterna och rädslorna och på icke dömande sätt prata om dem.
Om detta råder minsta osäkerhet kring problemet eller om det blir för svårt att hantera på egen hand/tillsammans så rekommenderar jag er att söka hjälp.
Lycka till!
