
Vi fick denna läsarfråga inskickad till oss via vår hemsida:
”Jag är farfar till en 11årig kille, som kommer ibland till oss från 2 dagar till en vecka. Min fru & släkt tillåter honom att äta ca 250 gram choklad och 2-3 läsk under ca 2 timmar och spela spel i ca 10-15 tim oavbrutet på 2 telefoner. Han lägger sig sent, vaknar tidigt, spelar oavbrutet, har garanterat missbruk. Får göra precis vad han vill för dem. Varken hans mamma eller pappa vet om detta för han får inte för dem. Hjälp mig hur jag ska agera. Jag har chattat, hjälper inte. Hjälp!”
Hej och tack för din fråga!
Det låter som att ditt barnbarn har en farfar som bryr sig mycket om honom och nu är orolig över vad han ser! Du skriver att du tror att ditt barnbarn “garanterat har ett missbruk” och att hans föräldrar inte vet om situationen. Du visar att du känner ett stort ansvar för ditt barnbarn och hans mående.
Det första jag tänker på är kommunikationen mellan er vuxna. Det låter rimligt och viktigt att berätta för hans föräldrar om situationen och att du är orolig för honom. Det låter som att du och din fru har olika synsätt – men kanske även upplever det svårt att sätta gränser för ert barnbarn?
Sätt gränser som är bra på lång sikt
Ditt barnbarn verkar ha andra regler när han är hemma hos sina föräldrar än när han är hos er? Eller har han några regler hos er? Vet du vilka regler han har hemma, har ni och hans föräldrar pratat om det? Hur mycket får han spela där, och äta/dricka sötsaker? Eftersom han verkar tillbringa en hel del tid hos er låter det rimligt att inte avvika alltför mycket från det han är van vid hemifrån. Visst kan man såklart få ha det lite ”extra lyxigt” när man är hos sina mor- eller farföräldrar – men det kan bli för mycket av det. Det som känns bra i stunden att få – eller ge eller tillåta – kanske inte är så bra i längden. Likaså kan det vara skönt för de vuxna att ha det lugnt eller få saker gjorda medan barnen är sysselsatta vid en skärm – men på sikt kanske det blir för mycket tid vid skärmen och för lite av andra aktiviteter och av tid tillsammans.
Att barn spelar ”hör till” deras vardag idag – men det är viktigt att hålla sig inom rimliga gränser. Det som händer på skärmen är lockande, ger kickar och kan, som du så riktigt påpekar i din fråga, skapa ett beroende. Spel, sociala medier och annat vi använder på skärmen är utformat för att hålla oss kvar, och vilja göra mer och titta igen. Att styra sitt beteende, se långsiktiga konsekvenser och stå emot är svårt, särskilt för barn och unga vars hjärnor ännu är under utveckling.
Roliga aktiviteter utanför skärmen
Vi kan också fara illa av det vi INTE gör, för att vi tillbringar så mycket tid vid skärmen. Vi kanske missar att ägna oss åt andra intressen, vara fysiskt aktiva, prata med människor ”live” o.s.v. Hur ser det ut för ditt barnbarn, när han är hos er och generellt i livet? Finns det roliga saker du och han kan göra, och planera in, ”utan skärm”? Finns det saker han är eller skulle kunna bli intresserad av? Kanske kan det bli lättare att få med honom på sådant om du i din tur intresserar dig för vad han gör vid skärmen?
Att vara nyfiken och ha en ”icke-dömande” inställning kan i sig göra skillnad när vi ska prata om skärmtid och skärmarnas makt över oss – eller för den delen sötsakers makt och lockelse. Vilka spel spelar ditt barnbarn? Vad är roligt med dem? Vilka gillar han bäst? Vilken läsk och godis är hans favoriter? Vad tänker han själv om sina vanor när han är hos er? Ser han själv några risker eller nackdelar, eller behov av begränsningar? Eller upplever han det enbart som fördelar?
Hur vill ditt barnbarn ha det med skärmtid?
Kanske ser ditt barnbarn själv behov av en förändring? T.ex. regler för hur länge han får spela, rutin för pauser, tydlighet kring tiden som lätt försvinner iväg när man sitter vid skärmen (t.ex. ha en klocka som ringer när det är dags att avsluta)? Många unga upplever faktiskt att skärmen “tar mer tid av dem” än de skulle vilja! Oavsett vad han själv tycker, låter det dock viktigt att ha regler och begränsningar, men bäst är om man kan komma fram till det tillsammans.
Förklara också varför du är orolig, och varför det kan vara bra med struktur och regler kring spelandet. Att prata om sömnens och matens betydelse för vårt mående utan att döma och värdera låter också som en viktig del i det hela. Vad du och han pratar om och kommer fram till kan dock bli svårt genomföra om du inte har de andra vuxna med dig. Även om det är bra om han är “med på tåget” så är det ni vuxna som behöver ha och ta ansvar.
Gemensamt förhållningssätt mellan er vuxna
Det framkommer inte om eller hur mycket du pratat med din fru och släkt avseende situationen. Det låter dock viktigt att göra det, eller göra det igen, för att försöka hitta ett gemensamt förhållningsätt med dem- som även är ok för hans föräldrar.
Lägg som sagt också mycket fokus på vad ni ska göra när han inte spelar. Ett steg på vägen i det kan faktiskt också vara att införa spel ni gör tillsammans som även innebär socialt umgänge och utomhusaktivitet, som geocaching, Turf eller Pokemon Go.
En annan sak jag funderar på är hur ditt barnbarn mår i övrigt. Hur är det i skolan och med kompisar? Har han vänner och håller han på med andra aktiviteter än att spela? Vet du mer om detta, eller kan du med en nyfiken inställning försöka komma in mer på det, eller kolla med hans föräldrar vad de vet?
Slutligen, ge inte upp utan försök hitta vägar för att nå fram både till ditt barnbarn och till de vuxna runt er. Var stolt över ditt engagemang.
Ta hand om dig och er!

Camilla Gunnarsson
Leg. psykolog
Har du en fråga som du vill ställa? Då är du välkommen att skicka in den till oss. -> Gratis rådgivning online
Vi besvarar frågor i turordning och i mån av tid.
Vill du lära dig mer om psykisk (o)hälsa? När du registrerar dig för våra nyhetsbrev, får du kostnadsfritt några gånger i månaden tips om nya bloggtexter från våra psykologer, svar på läsarfrågor, andra relevanta nyheter och vilka gruppträffar och webbinarier du kan anmäla dig till den närmaste tiden m.m. Du kan när som helst avregistrera dig om du inte längre vill få nyhetsbreven.