Varför försvinner inte min panikångest?

"Hej! Jag har haft panikångest i ca 7 år och jag får det av en specifik sak jag gör exakt varje dag men ändå försvinner det ej trots att jag utsätter mig för det varje morgon. Varför försvinner det ej?"

Hej,

Om jag förstår dig rätt får du en panikattack vid en specifik situation dagligen. Du undviker inte situationen, men panikkänslorna är desamma år efter år, beskriver du. Situationen du beskriver får mig att tänka på en liknelse vid en person med hissfobi. Personen undviker inte att åka hiss, men biter ihop för att stå ut under färden. Med det förhållningssättet avtar inte ångesten, trots att personen utsätter sig för att åka hiss.

Systemet i kroppen som aktiveras vid en panikattack kallas kamp- eller flyktreaktionen. Det är en urgammal mekanism designad för att snabbt mobilisera våra krafter för att fly eller kämpa för att ta oss ur en livshotande situation. Andning, hjärta, blodflöde och muskler påverkas för att göra detta möjligt. Även känslor och tankar präglas av den upplevt hotfulla situationen. Om vi kan se en yttre fara går det att förstå kroppens reaktion (hjärtklappning, svettningar, darrningar, yrsel, obehag i bröstet och magen, overklighetskänslor, spända muskler osv).

Utan fara i sikte hamnar fokus ofta på vad som händer i kroppen istället. Det kan då uppfattas som oerhört skrämmande och kan tolkas som att något katastrofalt ska ske, om jag inte lyckas fly situationen på något sätt. Risken för fler panikattacker ökar om vi börjar undvika situationer eller miljöer där vi tror att de skulle kunna uppstå. Det beror bland annat på att det beteendet signalerar att ångesten är farlig och måste undvikas. I själva verket avtar ångestpåslaget av sig själv efter ett tag, utan att vi gör något åt saken. Det behöver vi uppleva upprepade gånger för att få en nyinlärning. När jag får en panikattack behöver jag inte göra något för att den ska gå över.

Åter till liknelsen med personen med hissfobi. Här ägnar man sig åt ett inre undvikande av situationen, man stålsätter sig för att inte få panik. Till det yttre ser det ut som personen utsätter (exponerar) sig för den fruktade situationen, men det pågår ett inre undvikandebeteende. Jag undrar om det kan vara något sådant som händer dig? Nästa gång situationen blir aktuell, prova att se om du kan iaktta dina tankar och känslor. Är du öppen för och medveten om vad du gör, tänker och känner? Eller försöker du förändra/anpassa på något sätt för att minska obehaget? Det kan vara hjälpsamt att innan skriva ned (så ärligt som möjligt) vad du är rädd för ska hända, genomföra situationen utan att stålsätta dig och sedan utvärdera. Hände det du var rädd för om du avstod från inre undvikanden?

Om du inte känner igen dig i detta eller tycker det verkar svårt att genomföra på egen hand, kan det vara lämpligt att överväga att ta hjälp av en psykolog eller psykoterapeut. Tillsammans kan ni utforska situationen i detalj och göra en analys av vad som händer. Utifrån den kan ni sedan arbeta med att utsätta dig för situationen utan att använda beteenden avsedda att undvika eller minska obehaget. På sikt gör du då nya erfarenheter som kommer leda till att ångesten minskar.

Lycka till!