Jag väntar på honom istället för att leva mitt liv
#
FRÅGA:

Hej

Jag är en kvinna som för 6 månander sen separerade från en relationen på 7 år, den 3:e i mitt liv. Efter alla 3 separationer har jag gått in i en depression. Istället för att fokusera på mig själv att må bra, har jag fastnat i ett ältande och känt mig misslyckad, sårad och i vissa fall förnedrat mig själv. För 4 månader sedan blev jag uppvaktad av en man som visade sig vara väldigt lik mig. Jag är rätt stark mentalt, envis, rak på sak. Plötsligt kände jag mig utmanad och föll pladask. Mannen jag träffade var väldigt intensiv till en början men backade plötsligt. (pga förlorat bostad o tufft på jobb mm) nu har vi nästan bara sms-kontakt o känner att jag är på väg in i en ny depression. Jag vill så gärna lära känna den här mannen mer men känner att jag blir för ”på” o att tankarna fokuserar mer på honom än mig själv. Jag tappar bort mig själv o går o väntar på honom istället för att leva. Vet inte hur jag ska tackla detta för att må bra och få lära känna honom ännu mer?

SVAR:

Hej!

Din beskrivning innehåller olika aspekter som jag försöker beröra. Jag har utgått från några antaganden i mitt svar, bl a använt begreppet ”besatthet” som du själv inte använt i dina formuleringar. Med det menar jag en extrem mental och känslomässig upptagenhet.

Du beskriver hur du gick in i en depression efter att en lång relation tog slut genom separation. Att känna sorg och förlust, att känna sig sårad och till och med känna sig misslyckad är inte ovanligt vid separationer av det slag som du beskriver. Relationer kan innehålla många värdefulla element som riskerar att gå förlorade i och med separationer t ex trygghet, förutsägbarhet i tillvaron, förhoppningar av olika slag, identitetskänsla etc. Förlust och sorg och känslomässig smärta kan vara naturliga känslomässiga reaktioner vid förlust av relationer t o m när man själv tagit initiativ till att avsluta en relation. Att möta sig själv med medkänsla tycks vara viktigt i en sådan krisartad situation där man behöver ta hand om sig själv med empati istället för att mata sig med dömande tankar eller som du beskriver ”förnedra sig”.

Vad beträffar den nya relationen så beskriver du två sidor av dig själv, en sida som är mentalt stark och envis och sannolikt rationell och förnuftig, och en sida som är otålig (min tolkning) och blir känslomässigt fast och besatt. Vad jag förstår så är det mycket svårt för dig att skapa en balans mellan dessa två sidor och du slits i en kamp mellan dessa två starka krafter. Jag vet inte om det är ett mönster i ditt liv som du känner igen från tidigare relationer. Om det är ett mönster så finns det sannolikt en inlärningshistoria som förstärker dina beteenden i samband med nya relationer. Det kan t ex handla om de förväntningar som du har på den nya relationen. Förväntningarna leder i sin tur till starka känslor, vilka styr dig och driver dig tills du fått det som du någonstans haft förhoppningar om. Man tar alltså med sin relationshistoria in i nya relationer.

Det kan finnas många förstärkande inslag i kärleksrelationer t ex fysisk närhet och intimitet, bekräftelser av olika slag som att bli sedd och få uppmärksamhet, känsla av trygghet, känna sig speciell, att vara behövd etc. När det känns att man är på väg att få dessa saker som man tidigare upplevt som så positiva kan ”besattheten” triggas igång. Man tappar så att säga ”bort sig” i bemärkelsen att man styrs av starka känslor. Även tänkesättet färgas av känslor. Och i överensstämmelse med känslorna drivs man beteendemässigt till handlingar som du beskriver som att ”bli för på”. Hela systemet blir alltså inställt på att få det positiva. Det kan ibland te sig som en lidelsefull spänning när man väntar på sin stora belöning. Hindras man från att få det som man på det känslomässiga planet skapa förhoppningar om så kan det kännas som en förlust av det potentiellt positiva som man gått och längtat till. Då kan det istället leda till sorg och nedstämdhet.

Så mitt råd till dig är att stanna upp och fråga dig vad den nya relationen fyller för funktion för dig. Vad förväntar du dig att det ska hända? Vad förväntar du dig att du ska få ut av den? Och vad kan du vara på väg att förlora om du inte ror den i hamn? I kampen mellan din rationella sida och den känslomässigt besatta sida behöver du kanske ha tillgång till din lugna visa sida. Din vishet, som vet hur det brukar bli för dig både på kort och lång sikt, och som vet det som gagnar dig i det långa loppet bortom från stundens passionerad ingivelse. I sammanhanget behöver du nog balansera genom att lyfta fram annat som du djupt värdesätter i ditt liv och sträva för att förverkliga de värdena. T ex andra slag vänskapsrelationer, andra sätt till personlig utveckling och känslomässigt engagemang, vilka skulle kunna ge dig den tillfredsställelse som du eftersöker.

Ibland behöver man hjälp för att ge sig ut på denna upptäcktsresa.

Lycka till.

Related Posts