Jag blir mobbad av min familj - vad ska jag göra?
#
FRÅGA:

Hej!

Jag blir konstant mobbad av hela min familj och detta har hållit på i flera år. Jag är 24 år och blir fortfarande kallad saker som h*ra, ditt djur, att jag är så dum och kommer aldrig klara min utbildning etc. Detta är bara några av de brutala saker jag bli kallad varje dag. När jag väl försöker uttrycka mina känslor och säga ifrån så skrattar de mig rakt in i ansiktet och säger ”Haha, men du får tänka på vad du gör?”. Vad menas liksom med det? Det enda jag försöker att att ag vill bli accepterad, jag vill bli respekterad som en vanlig familjemedlem. Det gör så ont i mig när min egna mamma eller syster trycker ner mig på det sättet och jag kan inte göra något, det är ju två mot en. Jag har varit tyst om detta i mer än 10 år och jag gråter mig till sömms varje kväll. Att gå till psykolog kändes som slöseri med pengar då vad de än sa till mig så funkade det inte utan min familj behandlade mig precis likadant som förr. Jag vet inte vad mer jag kan göra. Står inte ut mer!

SVAR:

Hej,

Tack för din fråga. När jag läser ditt brev blir jag både ledsen och arg när jag förstår vad mycket smärta du blivit och fortfarande blir utsatt för. Att bli psykiskt misshandlad på det sätt som du beskriver kan leda till negativa effekter för den psykiska hälsan. Det förekommer att människor som blivit mobbade utvecklar bl.a. depression, olika former av ångest eller alkohol- och drogproblem. När det dessutom är den egna familjen som behandlar dig illa , de personer som ska stå dig närmst. De som ska ge dig kärlek, närhet och stöttning i livet. När det är dessa personer som sviker och sårar då gör det som allra mest ont.

Du skriver att du konstant kallas för hemska saker som hora, ditt djur och att du är dum. Du skriver också att detta sker dagligen och att det pågått under många års tid. När man blir utsatt för något sånt är det inte ovanligt att man tillslut får svårt att skilja på vad som är verkligt och inte. Man tenderar att tro att de ord man fått höra är sanningen, att det man kallas för är det man är. Det är lätt att blir fånge av de egna tankarna och att lägga all skuld på sig själv. Kanske är fallet så för dig?. Samtidigt ger du mig hopp för att du, trots  den terror du berättar om, ändå ger glimten av att du kan se att de beter sig illa och att det inte beror på dig.

Naturligtvis har du all rätt att bli accepterad och respekterad för den person du är. Tro ingenting annat. Det din familj gör mot dig är inte bara väldigt fel utan det är dessutom straffbart. Dessvärre tror jag att du måste sluta söka den respekten av din familj om det är det du gör? Det är fullt normalt att alla barn vill få sina föräldrars kärlek och respekt även de som blir illa behandlade.  Men i ditt fall tror jag att den punkten passerad sedan länge och du behöver plocka bort människorna som inte kan ge dig detta ur ditt liv, och istället ge mer utrymme för dem som faktiskt respekterar och älskar dig för den människa du är.

Jag förstår att du känner en hopplöshet inför din situation och att ta hjälp men jag tror absolut det finns saker som kan göras. Till och börja med så måste du ta dig ur din situation omedelbart och kan du inte göra det på egen hand så behöver du ta hjälp. Mitt förslag är att vända dig till din kommun, där det brukar finns en socialjour som du kan använda dig av eller kanske brottsofferjouren. Det går även att söka hjälp på din vårdcentral.  Att prata med din familj verkar inte fungera och det har trots allt gått hela 10 år av psykisk terror.  Samtidigt förstår jag naturligtvis att det jag ber dig göra inte är det enklaste. Vi förväntas mer eller mindre att älska vår egen familj oavsett vad – och det kan mycket väl hända att man gör det trots att man blivit illa behandlad. Men för din egen hälsas skull finns det ingen anledning att vänta utan du måste få ett avbrott från det du utsätts för.

Att enbart gå i samtal hos en professionell behandlare i syfte att förändra ditt mående är att jobba i kvicksand – det kommer förmodligen inte hjälpa så länge du är kvar i din befintliga miljö. Först när du tagit steget ifrån din familj  kan man se vilket fortsatt behov du har av hjälp. Vissa behöver ingen hjälp utan förändringen av miljön kan vara tillräckligt med andrum för att sakta kunna återgå till ett mer acceptabelt liv. Medan vissa har ett behov av att få professionell hjälp att skapa respekt och acceptans för den egna personen och träna på att vara kärleksfull och varsam med sig själv, för att kunna leva det liv de faktiskt förtjänar.

Jag önskar dig innerligt ett stort lycka till!

Related Posts